Devils Marbles, Uluru, Kata tjuta

((Ayers) Rock around the clock

　
Klockan 5.10 skulle vi lämna Alice Springs på morgonen! Jag som sover dåligt om jag skall upp klockan sju, vaknade nu vid halv fyra-tiden, ängslig att inte vakna klockan halv fem, och var så trött redan från början. Dagens första mål var en canyon som heter Kings Canyon. För att se den, körde vi ca 25 mil, delvis på grusväg. Avstånden i the Outback är långa, jag tror vi gjorde 50-70 mil varje dag, därav de tidiga morgnarna. Nu var gruppen reducerad till sex personer, vilket gav gott om utrymme i bussen. Ny chaufför/guide, vid namn Jason, ganska tjock, med långt hår, som dock hölls i schack av ett gummiband. Promenaden, 6 km runt canyonen, hoppade jag över, och jag gjorde en kortare promenad nere i botten på kanyonens botten, som nog var lite väl kort, den var väl 2,5 kilometer, men som alltid hade jag en bok att läsa. Jag tror jag har läst sex-sju böckerr, när man åker miltals längs vägar och landskapet ser likadant ut, är det bra att ha något att göra. Lunch efter promenaden, fram med lådor med grönsaker som skulle hackas, hamburgare somskulle stekas, och sen, förstås, skulle det diskas upp efteråt. Det finns med lämpliga avstånd, iordningställda grillplatser med gashällar, och bord och stolar, som folk kan laga sin mat vid. Jag hade vid det här laget gett upp tanken på att få lagad mat på en restaurang. Det bra inte finns något sådant. Man måste ha mat med. Så körde vi ungefär tre-fyra timmar till, det började mörkna, och vi kom fram till den plats där alla måste rasta, som vill se Uluru, eller Ayers Rock, som den hette förr. Platsen heter Yulara, och består av ett komplex med olika slags övernattningsmöjligheter, från den enklaste campingplats, som vi naturligtvis var på, till femstjärniga hotell. det lär finnas ett rum med fönstret vänt mot Uluru, och det kostar 2000 AU dollar per natt. Jaag hade denna gång fått uppgrdering (tack vare Sauce, den tidigare guiden, som tyckte synd om mig) till ett tält med en lampa i, och med lakan på en vanlig säng, och jag sov hyggligt bra. Men det var jättelångt till dusch- och toaletthuset, så jag tänker inte tala om vad jag gjorde mitt i natten bakom tältet... Tidig morgon igen, nu för att få se soluppgången över Uluru, och nu var det befogat. Vi satt där, det blev ljusare och ljusare, klockan var halv sex, ungefär, Jason spelade "Here comes the sun" och där var den, den stora monoliten, alldeles fantastisk och stor, och röd i morgonljuset. Det satt en klump i halsen, och ögonen blev våta, det var så otroligt vackert! Man känner sig som om man bevittnar ett mirakel när man ser denna klippa. Inte att undra på att aboriginerna har den som ett heligt ställe. Man kan inte annat än bli berörd. Hela dagen som följde var vi i närheten av Uluru. Vi promenerade runtom, eller del av runtom, och när man kommer nära, ser man alla skrevor och ojämnheter, och alla fantastiska färgskiftningar som ljuset orsakar på olika ställen. Det är nog något av det mest vördnadsbjudande jag har sett. De aboriginer som har bott i området runtomkring har bett att turisterna skulle repektera att det är deras heliga plats, och att man inte skall klättra upp på klippen, men hela dagen kunde man se en strid ström av folk, som högtidligen struntde i detta, och gick uppför den branta stig som man får beträda. Anmärkas bör att man måste gå ner samma väg igen, vilket såg ganska farligt ut, eftersom det lutar väsentligt.. Särskilt japanerna gav sig av i tusental, det lär vara något med deras religion som gör att de måste klättra upp på höga platser för att komma närmare sin gud, och då bryr man sig bara om det. Vädret var suveränt, soligt, ingen vind, men inte särskilt varmt, och sikten var glasklar. Morgnarna var nu väldigt kalla i allmänhet, det tog ett par timmar efter solens uppgång innan det kändes behagligt.
På eftermiddagen intog vi så våra platser, denna gång med massor av champagne, eller hellre, mousserande vin, för att se Uluru i solnedgången. Samma känsla av mirakel infann sig, och klippan skiftade färg hela tiden i smma takt som solen gick längre och längre ner mot horisonten Den var först rödbrun, sen helt röd, och sen, på några skeunder, lila. Då hade batteriet på min kamera lagt av, så jag fick inte denna sista bild. Typiskt. Vi räknade till ett trettiotal turistbussar på parkeringen, med säkert 25-30 personer i varje. Och detta skådespel pågår varje dag, hela året!!
Så sov vi på samma ställe somnatten innan, och nästa dag besökte vi ett annat massiv, större än Uluru, och nästan lika magiskt; Kata Tjuta, eller the Olgas, massor av jättestora stenbumlingar, samlade i en hög, några kilometer från Uluru, Samma färgskiftningar, men geologiskt inte lika märkvärdiga, eftersom de består av flera sorters sten. För övrigt är marken runtomkring alldeles platt och buskbevuxen. Jason förklarade väldigt väl hur det har blivit så där, men det är för komplicerat att återberätta.
Nästa dag blev dramatisk och tragisk. Vi skulle åka ca 70 mil denna dag för att komma till en plats som heter Coober Pedy. Vi hade gjort nästan hela sträckan, bra 150 km kvar, när vi såg någonting framför oss på vägen. Flera bilar huller om buller, massor av packning utspridd över vägen, en slags trailer uppochner tvärs över vägen, och det var helt klart vad som hade hänt: en svår olycka. Bara för ett par minuter sen. Jason var tvungen att stanna, han är skyldig att biträda och har första hjälpenutbildning. Ute i obygden där fanns inge mobiltäckning, det finns ett nummer att ringa i nödfall, men det fungerade inte. Ett road train, en långtradare som vanligtvis har tre-fyra släp. kom från andra hållet, och den hade något slagsr adioutrustning, så man kunde kalla påräddningstjänst och polis. Jason gick fram och konstaterade vad som stod på,. Han kom tillbaka efter en stund, och sa, påtagligt skakad, det är två döda, en dog medan jag höll honom i handen. Den som hade kört olycksbilen gick omkring på vägen och häll armanra om huvudet, och skrek. Jag som är oduglig i situationer som denna, satt i bussen, vi befann och minst hundra meter från det hela. Det tog en och en halv timme för ambulans och bärgningsbilar att anlända! Vi var ju 15 mil från någonstans, och det finns ingen fast bemanning för olyckor, utan man måsta kalla samman folk från olika håll, frivilliga. Man får sig en tankeställare när man inser hur fort ett liv kan släckas ut, Och vi kunde ha kommit mitt i olyckan, hade vi varit ett par minuter tidigare. Vi vet fortfarande inte vad som hänt, det var tre fordon inblandade, trailern hade vält, och förmodligen dragit med sig den jeep som drog den, men vilken roll de andra bilarna hade, vet vi inte. Inget sades i TV om det den kvällen, och sen åkte vi. Men vi fick en ny guide/chaufför. Jason ansågs inte kunna köra efter detta, och det var nog riktigt, han var ganska berörd på kvällen, det märktes.
Tyvärr var den nye killen inte särskilt trevlig, han såg ut som en gammal knarkare, mager och hade rastahår. Han var snorkig, särskilt mot mig, som han tydligen tyckte var för gammal att var ute på den här sortens äventyr. Han åt inte med oss andra, och det värsta, han spelade världens värsta djävla musik. utan att ta hänsyn till oss andra,(mig). Jag var i fullständigt upplösningstillstånd i två dagar av denna musik, eller detta oväsen. Det var som om någon hade hamrat med en slägga på mig cirka trettio gånger i minuten. Något så vansinnigt vidrigt, jag vet inte vad det var, jag skulle vilja kalla det hårdrock. Jag vågade inte säga ifrån, jag hade ju sett vad han tyckte om mig, och de andra, som var unga, tyckte väl att det var fullständigt naturligt att lyssna på detta. Jason hade inte spelat sånt, han var lite mer vettig.
I alla fall var vi ju nu i Coober Pedy. Det är en stad som man bara ser till 25 %. resten ligger under jord. Mer om det nästa gång..

Krokodiler och camping

Från Darwin, tidigt en söndagsmorgon åker en grupp på 18 personer i en slags jeep, mycket gammal och mycket trång mot nationalparken Kakadu. Mina förhoppningar är stora, det skrivs och skryts så mycket överallt om denna trakt, och tidigt på morgonen, efter att chauffören/guiden kört fel ett par gånger, möts vi av en aboriginman som välsignar oss och ger oss tillåtelse och därmed skydd att ge oss in i Kakadu, Välsignelsen sker i form av att han tar vatten i sin mun, och sen spottar det över håret på var och en av oss. Jag hade nyss tvättat håret, och det känds äckligt att bli spottad på, mannen var inte särskilt fräsch, om man säger så. Sen visade han oss på vissa växter som har olika egenskaper, spelade didgeridoo och visade oss hur aboriginerna använder olikfärgade stenar för att måla med, Vi fick alla fyra olika streck på armarna, Sen visade hans dotter oss hur kvinnorna bereder fibrer till trådar som de flätar korgar och fat av. Mycket fiffigt. Efter denna lektion i aboriginsk kultur, skulle vi ut på en flod för en kryssning och se på krokodiler. Jag, skeptisk som alltid, trodde inte att vi skulle få se några krokodiler, men si, där hade jag fel. Skepparen på båten, när vi nu fann den eftersom chauffören körde fel igen, hade köttbitar som han viftade med i vattnet, och där kom först en hona, ett par meterlång, som inte ville ha något kött, men sen kom en fyra meter lång hane, som gärna öppnade in käft för att sluka köttet. Sen kom ytterligare en, och det var rätt spännande, måste jag säga. Tills jag insåg att krokodilerna var vana vid att båtar kommer, och har mat med sig. Nu var klockan ett på dagen, och lunchen denna dag bestod av varm korv! Det var mycket jag inte visste om denna typ av resor, en av dem var detta, att man lagar maten tillsammans och inte får den serverad. Det går väl an, men man måste ställa upp och göra något, vilket inte tilltalar mig. På eftermiddagen gick vi till ett klippmassiv där vi såg aboriginska målningar som enligt uppgift var tiotusen år gamla. Promenaden var ganska jobbig, medan chauffören hade sagt att det inte var tungt alls. Som vanligt så visste han inte själv. Det var första gången han gjorde denna tur, Som det mesta i Australien, det har jag lärt mig nu, är publiciteten omkring sevärdheter bättre än verkligheten, Ungefär som kvällstidningar. Stora rubriker, magert innehåll. Jag vet inte om det är något fel på mig, eller om det är att jag har rest så mycket, de futtiga målningarna gjorde inget större intryck på mig. De var små och otydliga. Sen var turen slut. Fast den fortsatte två dagar till. Fortsättningen upptogs av långa vandringar i klippig terräng för att se på ett patetiskt vattenfall och simma idet. Big deal för mig som inte kan simma.. Tredje dagen vägrade jag, och satt under ett banyanträd på ett kafé och läste i stället för att svettas i solen. Mycket skönare.
Jag bokade denna tur från Sverige, och insåg inte vad alla andra visste, nämligen att man skulle campa på nätterna. Det är ju inte riktigt min stil, och första kvällen vägrade jag att sova tillsammans med någon jag inte kände i ett tält med skitiga sängar och i en sovsäck som tillhörde någon annan. Jag vick till ett hotell som fanns på campingen, beställde ett rum och kunde både läsa. se på TV och ha luftkonditionering och egen dusch. I tälten fanns inget lyse, ingen AC och man måste gå till en toalett/dusch i närheten, på mark där det fanns risk för ormar. Som lyse skulle man ha en ficklampa, vilket jag naturligtvis inte hade. Jag hade betalt särskilt för att få uppgradering till motell, men chauffören/guiden tycktes inte bry sig om detta. Jag var, lindrigt sagt förbannad. Nästa kväll, när en del av gruppen gett sig av, sov jag faktiskt i tältet, eftersom jag fick det för mig själv. Tur att jag har sömntabletter.
Men hela Kakadutrippen var helt meningslös, vi åkte 15 mil i taget längs vägar med buskvegetation, och det hel var fruktansvärt trist. Guiden, som var i ålder nästan, måste ha varit en vikarie som kallats in i sista minuten. Mikrofonen fungerade knappt, och han spelade förfärlig musik. Jag var nära att hoppa av hela resan när vi på tredje dagens kväll kom tillbaka till Darwin för en natt där innan resan fortsatte söderut mot Alice Springs, och nu blev det hela mer uthärdligt. Fast först trodde jag inte det. Guiden/chauffören denna gång var i 40-årsåldern, hade ring i örat, och axellångt tovigt hår, och det gick kalla kårar längs ryggraden på mig, men det visade sig att han var både kunnig och trevlig och han fixade så att jag fick bo på motell som jag hade förutsatt.
De tre dagarna var mycket trevliga tack vare honom. Han hette Sauce...! Man får inte bli förvånad i detta land.
Nu har vi varit två dagar i Alice, och i morgon fortsätter turen mot Uluru. Klockan 5.30!!

Snacka om hetvägg

Inte i bemärkelsen "semla", den som Adolf Fredrik dog av, utan den som möter en när man kliver ur planet i Darwin. 35 grder!! Jag landade i går eftermiddag, och har nog aldrig känt en sån värme, men det är skönt. I morgon åker jag på den första delen av min iäventyrstur ut i okända områden i en nationalpark som heter Kakadu, vad nu det innebär. Jag kommer förmodligen inte att kunna lägga till mer här på bloggen förrän om någon vecka, jag tror inte Internetanslutningar finns i den sortens marker, där krokodilerna lurar. Vi hörs!

Gullranka, jag på Rotary och vad jag såg på revet

Det tropiska Cairns

Var kan man gå hem vid tiotiden på kvällen i kortärmad klänning, barbent och med bara sandaler på fötterna i 25 graders värme? Var kan man gå längs två kilometer vacker strandpromenad, där havet kluckar på ena sidan, och andra sidan är full av människor som sitter vid bord med grillplatser, vackert omgivna av planteringar? Där lampor lyser i det tropiska mörkret, och stjärnorna syns genom tunna molnslöjor? Där man (jag) känner sig så rofylld och lycklig som ingen annanstans?
Jo, I Cairns där jag varit de senaste dagarna. Jag har ju aldrig vistats i tropikerna tidigare, och om detta är tropiskt klimat, då älskar jag det.
Även om det regnar, vilket det har gjort en del, är det varmt, och vinden kan ta i, men den är ljum. Det är fantastiskt. Cairns är inte en stor stad, lite större än Gävle, ungefär som Linköping, 130 000 invånare. Turismen är den viktigaste inkomstkällan, och det syns genom det enorma antalet hotell, motell och affärer som säljer allt som turister tros vilja ha, och framför allt, turer till olika sevärdheter. Sevärdheterna här är framför allt Great Barrier Reef, och regnskogsområdena runtomkring. Jag har varit en dag till revet, man åker båt, och sen, om man kan simma, dyker man eller snorklar för att se korallformationerna och fiskarna som lever där. Jag, som inte kan simma, kunde sitta i en båt med glasväggar och se vad
som rörde sig vid den lilla bit av revet som vi besökte. Revet är 2300 km långt. Man kan utan vidare lägga en karta över Sverige över en karta på revet, och inte täcka det helt och hållet. Vattnet var "murky", som det heter på engelska, dvs. grumligt, och jag var inte särskilt imponerad av vad jag såg, Korallerna var gröngrå, och fiskarna, stora som torskar, var samma tre sorter hela tiden, Allt det färggranna som man ser på bilder är fusk, sa guiden, När man fotograferar under vattnet, och riktar ljus mot det man ser, träder färgerna fram. Inte vet jag.
En annan dag, åkte jag med en linbana 7 km genom regnskogen till en plats som heter Kuranda. Jag börjar vara ganska mätt på regnskog nu, det är ju en otrolig vaxtlighet, men inte någon större skillnad mellan den jag såg i Amazonas, eller på NZ. I Kuranda har det växt upp en marknad, där det säljs massor av grejer, aboriginsk konst, kläder, glas, t-shirts, och allt möjligt krafs. Jag blir alldeles trött av det. Sen finns det förstås, precis som här i Cairns, massor av matställen, med smörgåsar och kakor som är precis som i USA, jättestora. Det syns på folket också...
Apropå aboriginer, så finns det många här i Cairns, jag har ju knappt sett några tidigare. Dom verkar inte delta i samhällslivet, sitter vid trottoarer och kafebord, och gör ingenting. Väldigt få jobbar. Här på hotellet är det en kille som serverar. Jag vet inte varför det är så här, de flesta australier som jag talat med, säger att abos inte "vill göra något", men jag kan inte tro det.
Jag har också varit på ett Rotarymöte, mycket trevligt, där den som höll föredrag talade om Anzac Day, som är nu på söndag, och där man högtidlighåller minnet av alla de från Australien och Nya Zealand som stupat i de två världskrigen. Just denna dag 1915, klockan 4.28 på morgonen inleddes landstigningen i Gallipoli i Turkiet, som hade förödande konsekvenser för just soldaterna från Anzacregionen, eftersom de skickades in först och sköts ner i massor av fienden.. Ett minnesmärke finns här, där man bl.a. ser en klocka, som alltid står på 4.28..
Här har nu nyheterna mest talat om flygstoppet i Europa pga vulkanutbrottet, men en annan, inhemsk sak har dominerat rubrikerna också. Premiärministern Kevin Rudd, som är en blek, blond okarismatisk femtioåring, har försökt genomföra en sjukvårdsreform. Jag vet inte vad den innebär mer än att de enskilda staterna har haft en mycket varierande sjukvård, och tidigare själva bestämt hur de ville sköta den. Nu kommer i stället allt att likriktas överallt, och några stater får mer pengar, medan andra får dela med sig. Så Rudd, labourledare, har fått göra långtgående eftergifter för att få alla staterna med sig, Fortfarande har inte Western Australia skrivit på. Detta har debatterats livligt från olika utgångspunkter.
Ännu en sak, som har hänt är att en maffialedare i Melbourne som satt inne på livstid för ett otal mord på motståndare, Carl Williams, i måndags mördades av en medfånge i det fängelse, som beskrivs som det hårdast bevakade i hela Australien. Mördaren använde en stång från en motionscykel, och slog helt enkelt in huvudet på Carl, som var 39 år och såg ut som en barnrumpa. Det konstiga var att trots övervakningskameror, ingen av vakterna såg det hela, och att det tog 25 minuter innan någon upptäckte det. Detta har lett till spekulation om att det är något mystiskt med det hela, det talas om poliskorruption, och att det skulle vara uppgjort. Polisen i Melbourne fruktar nu också repressalier från de andra maffialedarna.
Jag flyger till Darwin i morgon för att på söndag börja en ny tur, och slipper alltså nu planera själv i fjorton dagar. Då kommer jag att vara i Adelaide. Det är nu som jag skall få se Uluru och Alice Springs, och en massa annat intressant. jag vet inte hur Internettätt the Outback är, men jag kommer tillbaka när jag kan.

Utsikten från mitt fönster, där som sockerrören böja sig för vinden, skog längs vägen

Längs Pacific Highway 1

Regnet det bara öser ner.
Den som hädanefter påstår att Australien är ett torrt land, kommer att få på moppe av mig. Det har regnat nästan varenda dag, ibland bara lite, ibland, som i dag, hela dagen från lunch. Och det öser ner. Jag trodde att regnsäsongen var slut här nu, men tydligen inte. Nå, det gör inget, jag hade bara planerat att sola i dag, det har ju inte blivit många tillfällen till det under den här resan. Jag får väl åka till Mallorca när jag kommer hem.
Jag är nu i Airlie Beach. Detta är huvudorten för besök till The Whitsundy Islands, 74 öar av stor skönhet, sägs det. Jag skall åka dit i morgon, hoppas det inte regnar då. Dit, alltså, jag skall få se tre öar. Mer hinner man inte med på en dag. Härifrån kan man också åka till Stora barriärrevet, men jag väntar med att se det tills jag kommer till Cairns. När det inte regnar är det underbart här, jag borpå ett hotell alldeles vid stranden, det är skapligt fint, och med ett skapligt pris. Utanför hotellet går det promenadvägar längs stranden, just nu är det ebb, och utsikten därför inte lika fin som i förmiddags. Stranden är inte så stor, i morgon skall vi komma till en som är 7 kilometer lång, men den här är nära. Jag låg ute en stund i förmiddags, det finns gräs också, inte bara sand, som jag har svårt för. Ingenstans här har jag sett parasoller och solstolar, så man får ligga på en handduk på sanden, Sen har man ju sand överallt i kläderna och på kroppen, även på de mest osannolika ställen. Jag vet inte om bekvämlighet på stranden krockar med den äventyrsanda som man gärna odlar här, eller om skälen är andra. En ljum bris fläktar och luften är , med Karlfeldts ord, mättad med tusende malvor. Jag har aldrig känt något sånt tidigare. Härligt.
Här skulle jag gärna stanna ett tag till, men tyvärr. på söndag får den grå vovven springa med mig till Cairns. Sen är denna del av resan slut. Resan från Noosa tog först en hel dag, sen från Rockhampton där jag hade sovapaus på natten, hit i går nästan 8 timmar. det är inte bara att det är lång väg, Greyhound tillhandahåller paket- och tidningsleveranser längs vägen till små samhällen som visst inte har annan förbindelse med yttervärlden. Som lantbrevbärning ungefär. När man sitter på bussen och tittar ut, inser man hur stort detta land är, och ändå är jag bara på kanten och petar. Hela det inre och bort mot väst är ju tio gånger så stort. Längs vägen som jag åkte i går växer tunn skog, med buskar på marken, ganska trist egentligen. Kossor betar här och där, roliga kossor, de heter Brahman, och ser ut som indiska heliga kor, med en puckel och hängande öron. Jag vet inte varför de är så vanliga här, de ser inte ut att ge varken mjölk eller kött, även om de inte är så magra som indiska kor. Det är väl som med de konstiga stickemössor som unga killar har på sig, även i 25 graders värme, en fluga.
Man har problem med trafikdöd här, först och främst låter man 16-åringar få körkort, och sen, på grund av de långa avstånden, händer många olyckor med folk som somnar vid ratten. I förebyggande syfte finns det därför överallt längs vägen skyltar med glada tillrop som : "Break the drive, stay alive", "Tired drivers will be dead drivers", "Rest, or you will rest in peace". Man ser dem ju i alla fall.
En annan sak som man ser är ortnamn. de varierar från att vara tagna från grekisk mytologi, engelsk politik till Aborigineespråk. Några exempel: Grekisk mytologi: Calliope Creek (hon var en av musorna, dansens, tror jag), Raglan (han med ärmarna), Gladstone (premiärminister tror jag under drottning Victorias tid). Aboriginska ord: Kuttabol (!) Woolomolo, Wagga Wagga, ofta upprepade stavelser, och mycket -oo.-oomo och sånt.
Men det som man ser mest längs vägarna i Queensland är de enorma fälten med sockerrör. Man minns ju från "Törnfåglarna" hur en av huvudpersonerna, Megans´man, som var borta och arbetade jämt, gick där och högg sockerrör. Men tjusig var han, svettig och manlig. Numera huggs rören av med maskiner, men då måste det ha varit fruktansvärt tungt. En viktig stad i sockerområdena heter Gin Gin. Jag påpekade för busschauffören att det var fel namn, staden borde naturligtvis heta Rum Rum i stället. Han tyckte det var jättekul och hade aldrig tänkt på det förut. Vad tänker folk på? På ett ställe hade man plöjt och harvat en bit sockerrörsfält. Jorden var så vacker, jag skulle ha velat gå ut och känna på den. Den var rödbrun, och såg "fet" ut. Så tänker en Farmareflicka.
Och regnet fortsätter att falla....
　

Snoofsigt och elegant

Noosa är en badort, som säkert är tjusig, om man bara kunde se den. Här härskar den diskreta charm som någon författare sade att borgerskapet har. Längs stränderna har nya villor och turistkomplex byggts, men man har också dolt dem med höga murar. En stackars nyfiken förbipasserande får nöja sig med att i bästa fall se andra våningen på husen som sticker upp ovanför murarna, men kan ändå inte se mycket, eftersom träd och buskar skymmer. En gata, Hastings Street, finns att promenera på, och den är ganska hopplös. Det finns bara restauranger som är svindyra, de annonserar med lunch för 32 dollar, och middag för 59, och är följaktligen ganska tomma. Här finns dock tjusiga männiksor, det kan man konstatera. Längs gatan finns också en mängd boutiquer, med mestadels damkläder i massor, handväskor och skor, Där flanerar damer som ser ut som om dom skulle ha råd att köpa det som finns, men personligen blir jag bara trött av att se alla dessa varor. Apropå råd, så vill det till att köpa ett hus i Noosa Heads, som denna del heter. En titt i fönstret på de otaliga fastighetsmäklarkontor som också kantar Hastings Street, visar att man får lägga upp minst 3-8 miljoner för ett hus här längs stranden. Alltså Australiska dollarmiljoner, dvs. 20-60 miljoner svenska kronor!. Men husen är läckra Det finns en annan del av Noosa, den där jag "bor", som verkar lite mer vettig. Här finns sånt som folk behöver, bensinstation, bageri, Woolworths, som är en jättestor livsmedelsaffär, och annat. Där finns också ett hotell, Noosa Village Hotel, dit jag i går kväll travade iväg, ca 10 minuters promenad, för att gå på Rotarymöte.
Men det blev inget möte. Det är först i kväll, jag hade tagit fel på dag.
I dag har det regnat hela dagen, Och lite kyligt är det också, dvs, förmodligen bara 25 grader. Det har regnat över hela Australien i år tydligen, jag hördepå radion att ökenområdena i centrala delen nu börjar grönska, för första gången på tio år. Det finns en uttorkad sjö nordost om Adelaide, som lever upp bara när det har regnat, och man ordnar nu resor dit för att folk skall få se den otroliga växtlighet och det djurliv som finns under den vanligtvis torra ytan. Jag hade gärna åkt dit, men dessa resor går först i juni och juli, och då skall jag ju enligt planerna vara hemma och titta på svensk växtlighet.
En sak som jag ser i regnet, är att bilar stänker vatten på fotgängare på trottoaren, utan att ta hänsyn alls. Bussarna som stannar vid trottoarkanten, är bra på att ge väntande en ordentlig dusch. Jag har undrat varför och i dag kom jag på det: Man har inga dräneringsbrunnar längs gatorna, vattnet har alltså ingenstans att rinna ner, utan får väl torka bort. .Kanske för att regn inte är en realitet här. Och bilister lägger väl inte märke till att de sprutar vatten omkring sig. Alla möjliga små detlajer finns som förvirrar och förargare en. Låsen på dörrar, t.ex. de är tvärtom mot hemma. Jag har kämpat nu med dörrarna till min lägenhet här, och varje gång är orsaken att jag reflexmässigt vrider åt höger för att öppna, medan jag borde vrida åt vänster, vilket känns konstigt. Med vattenkranarna är det samma sak, det som är kallvatten hemma, är varmt här. Förresten så har man överallt två kranar, en för kallt, och en för varmt vatten, det har jag knappt sett i Sverige på många år.
Så det är inte bra årstiderna och trafiken som är tvärtom.
I morgon åker jag vidare norrut, jag måste vara i Cairns den 19::e- Och det är LÅNGT dit än. Jag får åka hela dagarna , nästan. Men det var ju meningen med att resa så här, att jag skulle känna avstånden. Dom känns särskilt i fötterna, som sväller i värmen och stillasittandet.

Titt på paradiset

　
Utsikten från mitt fönster (på nittonde våningen

Från paradis till uppnoosigt ställe

Söndag 11 april
De sista timmarna i paradiset var varma, för att inte säga heta. Skönt. Jag känner mig totalt annorlunda i värmen, avslappnad, utan oro. Himlen var jätteblå,. inte ett moln syntes. Trots detta gav jag mig av. Det var dags att se något nytt. Jag tog bussen klockan ett, målet var Noosa, vilket jag inte vet mycket om, men alla säger att det är fint, och totalt olikt Surfers. Vi passerae Brisbane, och jag kände mig nöjd med att bara åka igenom en stor stad. Resan till Noosa skulle ta två timar drygt. Landskapet utanför var inte särskilt intressant, mest buskar, något hus här och där. Enstaka träd emed intensivt korallröda blommor. Stora träd. Och aldrig kommer jag tillräckligt nära för att fotografera dem.
En halvtimme innan vi kom fram till Nossa, började det regna,. Molnen hade hopats på himlen, men jag trodde inte att deet skulle beröra oss. Men nu piskade regnet busstaket, längs vägen uppstod en tät dimma av stänk, och det plaskade upp omkring bilarna. Kul, att komma fram till ett ställe man inte känner till, och att stå i piskande regn. Och jag som hade stoppat ner alla varma kläder längst ner i resväskan, efter vistelsen i paradiset! Någon minut innan vi kom fram hade regnet upphört,, mirakulöst. Och varma kläder kunde jag glömma, det är inte som hemma där det blir kallt i regnet. Här var det varmt, ångande. Javisst, jag är ju i tropiska nejder nu.
Och nu visade jag prov på den effektivitet som jag ibland framgångsrikt ådagalägger. Vi kom fram 17.25, jag visste ine hur man skulle komma till den lägenhet som jag hyrt för tre dagar, men det kom en buss, chauffören talade om att jag måste ta en annan buss för att komma dit jag ville. Den bussen kom, jag frågade,chauffören visste inte, men hela bussen deltog i att hjälpa mig, och tala om var jag skulle stiga av. Mörkret föll snabbt, som vanligt, och när jag klev av på den hållplats man visatmig, fann jag snart Cayman Q uays, som stället heter. Jag visste att ingen skulle finna där, receptionen var stängd, men det fanns ett kuvert med förklaringar till hur man hittade nyckeln och så vidare. Med hjälp av en gäst som visade mig till rätta, kom jag in i studion, som såg OK ut, coh nu ville jag finna någonstans at köpa en flaska vin och något att äta. Samme man som tidigare kom just ut genom en dörr, och han visa vart jag kunde gå. Först till en Bowls Club (jag vet inte vad bowls är, något slags sport, tror jag) fick tag på en flaska vitt vin, sen till en fish&chips shop i närheten. Fick fish &chips och så tillbaka "hem". Klockan var nu 18,20. Mindre än en timme, jag hade hittat dit jag ville, installerat mig, lärt mig vilka nycklar som måste användas, fixat vin och mat, och fått i gång luftkonditineringen. Inte illa. Men jag fick hjälp. Folk är otroligt hjälpsamma, och nyfikna, det är lätt att vistas här, Det känna inte som iutlandet, jag känner mig hemma, fastän jag hela tiden möter nya miljöer. I morgon skall jag gå på Rotary här i Noosaville. Det skall bli spännande. Kvinnor är inte vanliga här i Rotarysammanhang..

Ensam högt uppe i det mörka paradiset...

　
Bra rubrik, eller hur? Och det är sant! Jag sitter på nittonde våningen i ett hotell i Surfers Paradise. Och det är mörkt ute. Mörkret faller här väldigt tidigt och väldigt fort. Klockan sex är det kolsvart. Klockan är nu 1935 på torsdagskvällen. Jag hade inte planerat att åka hit, men de varierande åsikter jag hört från olika personer gjorde mig nyfiken, Och jag är ju i Australien för första och kanske enda gången....
Men tillbaka ett par dagar. Jag var ju i Sydney senast. Sista dagen passade jag på att utnyttja mitt busskort till fullo(! EU-uttryck som jag egentligen inte gillar) genom att resa omkring lite hit och dit i förstäderna. Den första resan slutade snöpligt mitt på gatan, när bussen jag åkte med bara la av. Chauffören försökte få i gång motorn igen, men inget hjälpte, så jag gick därifrån och tog en buss tillbaka till utgångspunkten, Nästa resa började med att jag frågade chauffören vart han skulle åka, och han nämnde ett namn som naturligtvis inte betydde något, men jag klev på.
När jag hör ordet förstad tänker jag på områden med stora betongkolosser i Tensta eller Botkyrka, och jag blev snart ganska överraskad när jag förstod att det i Sydney betyder vidsträckta områden med enfamiljshus och här och där ett centrum med affärer och resturanger och annat nödvändigt. Det tog 50 minuter att komma fram till ändhållplatsen och då hade vi passerat säkert tio förstäder med olika byggnadsstilar, olika standard och olika etnisk tillhörighet: italienare i en, greker i en annan, kineser i ännu en annan, vilket återspeglades i den allmänna stilen. ganska intressant. När jag tittade på kartan var denna långa resa bara en liten del av Storsydney, och jag undrar hur folk kommer till sina arbeten på morgonen, när det är så långt.. Nu fanns det att ganska omfattande tågnät, som förmodligen är snabbare än bussarna, men dessa förstäder ligger i alla fall långt ut från centrum Jag blev fruktansvärt trött av att ens tänka tanken att bo så där.
På måndag morgon klev jag upp tidigt för att åka med Greyhoundbussen norrut. Jag skulle åka till Byron Bay, en lång resa för att komma uppåt en ordentlig bit första dagen av min odyssé, 14 timmar skulle det ta, när man ser på kartan fattar man inte hur stort detta land är. Under en stor del av resan hade jag sällskap vid min sida av en ung herre, som det var roligt att prata med. Sam, 11 år. Jag tror inte att jag någonsin talat med n elvaårig pojke, det vimlar ju inte precis av dom i min omgivning. Han berättade om sina föräldrar som var skilda, och sina nya små systrar, och att han skulle åka till sin mormor i Macksville, och mycket mer. Det är skollov här denna vecka ut, När jag berättade att jag var från Sverige hade han ingen aning om vad det var. Hela Europa var något som inte fanns i hans värld. Han var nyfiken på vilken sorts sport vi sysslar med, men blev konfunderad när jag berättade om skidsport och ishockey, och att vi kanppast alls spelar rugby och kricket, Sen frågade han om språk, och det roligaste ha sa var när han påstod att men här pratar australiska, och inte engelska. Han sjöng små sånger för mig, och var allmänt jättegullig, Och han sa "thank you" och "please", vilket jag inte trodde att barn fick lära sig nuförtiden, Han var en mycket trevlig reskamrat
Sen stannade bussen så småningom för matintag på en slags vägkrog, och jag förvånade personalen med att be om en tallrik och kniv och gaffel för att äta min kycklinghamburgare med salsasås på. Jag kan inte acceptera att sitta med maten i en pappersförpackning som man håller i handen och äta direkt , men det tycks vara väldigt vanligt här. Kanske också i Sverige, men jag går ju aldrig på såna ställen. Sen kom jag fram till Byron Bay, och stannade en dag där . BB är Australiens östligaste punkt, tydligen ett f.d hippieställe, att döma av de stora antal gubbar som jag såg med långt hår hopfäst med ett gummiband. Unga killar fanns det också gott om, uttråkade trettioåringar som satt och käkade pizza efter surfingen, antar jag. Dom hade också långt hår, men utan gummiband. Stranden var väldigt vacker, men det är visst alla stränder här. Sen kom jag som sagt fram till detta paradis där jag är nu, som jag ännu inte har någon uppfattning om. Det liknar på något sätt Costa el Sol. En sak såg jag direkt, och det är något som jag inte förstår. Folket här, de man ser på gatan, är ju inte precis några högoddsare, Jag kommer att tänka på engelska badorter när det gäller publiken. Men jag bor på ett tjusigt hotell,, inte alldeles billigt, och frågan jag ställer mig, också när jag slängt ett öga på priserna på lägenheter till salu är : Hur har dom råd? Och vem köper en lägenhet som kostar fem-sex miljoner när man aldrig ser någon som ser ut att ha råd med sånt? Och var håller "det vackra folket" hus? Jag kanske borde gå ut och kolla. men det är det tråkiga med att resa ensam, särskilt i min ålder; man kan ju inte gå ut. Det sitter unga människor och delar ut reklam för ställen att roa sig på, men dom ger aldrig någit till mig. Man syns inte längre, man finns inte längre, kanske? Och jag brukade ju inte undvika att roa mig, förr,,
NÄSTA DAG
Mörkret vek, solen steg upp, och det gjorde även jag. Jag hade sovit som en stock, från 11 till 7.30 på morgonen. Klädde på mig och gick på en promenad. Det är, som jag sa i går, trevligt här. Trots jättehöga hus, 40-50 våningar, känns det inte trångt. Det är gott om utrymme, och man har gjort vackra planteringar mellan husen. Jag var ute och gick i två timmar, och tittade sen in i en mataffär alldeles brdvid hotellet. Köpte en avocado, coleslaw, en baguette och en bit melon till efterrätt..Och en flaska vitt vin. Det är som i Sverige med alkohollagstiftningen. Man kan inte köpa vin och annat i mataffären, utan måste gå till en "bottle shop". Men det finns många såna, så man behöver inte gå långt, tack och lov. Jag fick en härlig lunch. Avocadon var så perfekt, att jag nog inte har sett något liknande, och melonen var söt och saftig. Men så odlar man ju all slags frukt lokalt. Jag har saknat frukt och grönsaker, när man äter på vanliga ställen får man inget sånt. Och jag har kaffekokare och kylskåp på rummet, så att de är enkelt att förse sig. Och det blir billigare. Det är dyrt här, ingen mat kostar under 100 kronor, och pasta är jättedyrt, 22-25 dollar, vilket innebär 150-175 kronor. För pasta! Och vinet kostar som hemma. En liter bensin kostar under tio kronor, alltså billigare, men det är nog det enda jag sett. I kväll skall jag gå till en indisk restaurang och köpa med mig något gott "hem".
Jag blir kvar här i morgon och på söndag åker jag till en plats som heter Noosa, och ligger norrom Brisbane, på det som kallas the Sunshine Coast. Precis som om det inte är sunshine här. Bilder kommer..

Vyer från Sydney, Jag, Manly beach, Darling beach, Bron o operan

Sydney

Sydney
I dag, annandag påsk, är det min sista dag i Sydney. Fem dagar har jag varit här, och vad har jag gjort? Massor och ingenting. De två första dagarna hade jag sällskap av Luisa, som jag träffade på resan från Melbourne. Hon är läkare från Valencia, specialist på autoimmuna sjukdomar och en lustig person. Tydligen rik, eftersom hon talade om alla fastigheter hon äger i Valencia, men samtidigt mycket sparsam för att inte säga snål med vad hon ville ge ut på denna resa. Hon bodde på backpackerhotell, dvs. hotell av lägre standard och med massor av ungdomar, och hon hade fått kuponger till ett ställe som erbjöd buffé för 4.95, dit vi gick, jag full av misstänksamhet. Men det var överraskande bra, med massor av mat att välja på, och ett glas vin för 3 dollar, vilket inte är vanligt annars. Vi var förstås till Operahuset, och beundrade det vederbörligen, vi gick upp på Sydney Harbour Bridge, så långt men kunde gå och tog foton av varandra, vi åkte färja till Manly Beach, den klassiska surfingstranden. Den var fin. Någon hade sagt att den är liten, men det tyckte jag inte alls. jag har senare varit både till Bondi Beach och en mindre, lite lugnare strand som heter Bronte, och som var finast,, tyckte jag. Vågorna var högre och såg roligare ut än på de andra två. Men vad vet jag, surfing är ju inte precis något jag känner till. Luisa och jag var till Darling Harbour, den gamla handelshamnen som blivit övergiven och var en skamfläck mitt i Sydney, tills man för ett tjugotal år sedan gjorde om den till ett nöjesområde med massor av saker att göra; zoo med australiska djur, akvarium med hajar och andra havsvidunder och massor av restauranger. Ett konferenscenter och ett kasino skall visst också finnas där. Och ett maritimt museum där vissa utställningsföremål ligger fullt synliga i vattnet; en ubåt, ett gammalt segelfartyg, militära jagare eller vad det nu heter. Jag har inte besökt något av dessa ställen, Jag har bara gått omkring och tittat på vad som händer på gatorna. Det är minst lika intressant som att gå på Zoo.
Det har ju varit påsk, och det innebär tydligen att den del av Australiens befolkning som inte bor i Sydney kommer hit. I synnerhet barnfamiljer. Det kryllar av trötta, gnälliga ungar som skriker för att dom inte orkar mer. Och här på hotellet är det också byst med barnfamiljer. Man är ju inte van vid ungar i korridorerna på hotell annars. Men tyvärr. Det är fruktansvärt mycket folk överallt. Jag blir så trött, att jag har kommit tillbaka till hotellet vid fem-sextiden på kvällen och inte gått ut mer. Jag har också nu beslutat att aldrig åka till Kina,. Minst en miljon kineser är här, och nu skall jag säga något som kanske förargar somliga. Dom är inte trevliga. Dom är sura, särskilt männen, dom är oartiga, tränger sig före, tar inte hänsyn till andra, och talar väldigt högt på ett språk som låter jättejobbigt, och ser likadana ut allihop. Och dom är många. Jag skulle vilja säga att tre av fyra personer på gatan är asiater av något slag, Så som sagt, att åka till Kina är inte nödvändigt. Hela stadsdelen här bredvid är också full av kinesiska restauranger, konstiga apotek , massagelokaler och och marknader där miljoner saker säljs, t-tröjor, skor, kläder, kosmetik m.m. och stånden dignar av prylar. Jag får panik av allt.
Jag har åkt buss och färja en hel del för att se på stan, och överallt finns bostäder, tätt hopträngda, man har nästan inget utrymme omkring sitt hus. Varenda kvadratmeter är bebyggd. Man kan se olika byggnadsstilar som tyder på att hus har tillkommit vid olika perioder av förtätning av områdena. Längs stränderna som är många, ligger fantastiska hus , många gamla och vackra, men överskuggade av nya hus som sprängts in emellan. På min tomt i Kisa skulle man kunna sätta in minst 6 nya hus, om det vore som här.
Nej, jag klarar inte av trängsel och trafik som den här. Det har varit intressant att se Sydney, men jag tror inte att jag vill komma tillbaka hit. Jag tror att det var en vacker stad för kanske 30 år sedan, men inte nu. Områdena kring hamnen är förstås fantastiska, operahuset är bara så vackert. Tyvärr har jag inte sett det i riktigt fint väder, det har varit väldigt ostadigt, molnigt och regnigt nästan varje dag. Och inte särskilt varmt. Hela den här resan är ungefär två veckor för sen, hösten har redan börjat här. I skyltfönstren visar man varma kläder, och folk går omkring med stövlar och yllekoftor. Apropå skyltfönster, det finns affärer och gallerior överallt, och hur somliga överlever, fattar jag inte. Ett australiskt klädmärke har jag fäst mig vid, dom har läckra roliga annorlunda kläder som jag skulle vilja köpa av. Dom heter Cue. Annars finns alla vanliga märkena som Kookai, Gap, French Connection m.fl. Och naturligtvis, Gucci, Burberry, Louis Vuitton, med nästan inga kunder som överallt annars i världen. Inga H & M dock, vilket är skönt, men förvånande.
I morgon tar jag Greyhoundbussen mot norr. Kusten med alla badorter väntar, men jag kommer att hoppa över både Surfer´s Paradise och Brisbane, jag orkar inte med mer folkträngsel. Jag stannar längre på kusten längs Queensland i stället. Eftersom det är norrut, hoppas jag det är varmare också.
Vi hörs...

Från en storstad till nästa....

Det är nu en vecka sedan jag skrev sist. Jag har inte hunnit, eller inte orkat. Storstäder suger musten ur en, och jag har gjort många olika saker den senaste tiden. Lite kort; varit på storbandskonsert i en förstad till Melbourne med John, min pianospelande vän. Storbandet spelade gamla låtar och var väl inte i klass med Sandvik Big Band, men det var anspråkslöst och trevligt. Tidigare på eftermiddagen hade jag varit på guidad tur i ett konstgalleri. Guidningen gjordes av Johns fru, Lynne, som efter pensioneringen har låtit sitt konstintresse blomma ut för fullt. Hon målar själv, djärva, färgrika dukar, och hjälper på frivillig basis med olika saker på galleriet. Hon pratade om "Kubism i allmänhet och i synnerhet australisk kubism". Intressant och kunnigt.
På fredagen var jag så på International Flower Show. Vädret var fantastiskt, och blommorna otroliga. En särskild utställning var blomsteruppsatser, och jag har aldrig sett så kreativa och fantasifyllda skapelser. En hel avdelning var kvinnofigurer med krinoliner och andra kläder i form av blommor. Det bara inte går att beskriva allt som fanns.
Min sista kväll i Melbourne var på ett jam i ett f.d garage, som gjorts om till musiklokal. John var där och lyckade få upp mig att sjunga, vilket jag ju inte har gjort på flera månader, men publiken, ganska liten, 30 pers, uppskattade det i alla fall.
Nästa morgon var det tidig uppstigning igen för min tredagarstur till Sydney med en "äventyrstur". Detta tycks innebära dålig mat, dåliga hotell och dåliga bussar. Jag bävar inför mina 14 dagar med en liknande tur genom hela den australiska kontinenten från Darwin till Adelaide i slutet av april. Jag har väl aldrig varit någon anhängare av campingliv och sånt. men OK, jag kom fram till Sydney på måndagen. Då hade vi besökt Australiens skidområde nummer ett, en ort som heter Thredbo i närheten av Mount Kosiuszco, som är över 2000 meter högt. Det som gjorde mest intryck från den dagen var dels den smala väg längs bergssidan som vi färdades på, med bråddjupet precis vid sidan av vägen, och dels synen av avbrända bergssidor. Förra året ödelades tusentals hektar skog av bränder. Det ser spöklikt och kusligt ut med träden som är svartbrända eller alldeles grå, och man vill inte vara med om något sådant.
På måndagen var vi i Canberra, huvudstaden som byggdes helt ny på 20-talet för att man inte kunde komma överens om vilken stad som skulle bli huvudstad, Melbourne eller Sydney. Man löste sålunda problemet genom att bygga en ny stad mitt emellan. Precis som Brasilia, som jag besökte förra året, är jag fascinerad av detta att allt är nytt, ingen gammal inre stadskärna med små krokiga gränder finns, utan allt är renlinjigt och välordnat. Man har ju också haft fördelen att kunna ta till obegränsade ytor, och dessa städer ger ett luftigt och rymligt intryck. Vi besökte parlamentshuset och fick en grundlig genomgång av australisk politisk historia. Visste ni att en premiärminister försvann när han gick ner till stranden väster om Melbourne för att simma, troligtvis uppäten av en haj, och en annan dog medan han hade sex. Med sin fru, dock. Parlamentshuset var väldigt vackert, med australiska materiel i allt. Särskilt golvet i den stora salen var ljus rödbrun parkett av ett träslag som jag inte minns namnet på, och parlamentslokalen var grön, medan senatens lokal var rosaröd. Mycket imponerande.

Sent på kvällen i förrgår kom vi fram till Sydney, och än så länge bara går jag omkring och gapar över allt jag ser. Det är så stort!! 4 miljoner människor bor här. Jag tror inte jag har sett en så stor stad sen jag var i New York. Och jag är jättetrött av att promenera och av alla intryck, så jag väntar med min åsikt om denna spännande plats till nästa gång jag skriver. En sak dock och dett är smått otroligt. Jag var på middag i går med min väninna och kollega från Bryssel, Marja, som just råkade vara här på samma gång, eftersom hon är i Australien för att besöka sin son Karl, som f.n.vistas i Brisbane. Det kändes ganska otroligt att träffa någon som man känner så väl, så här långt från Europa. Hennes dotter, Anna, som jag inte sett på tio år, var också med. Vi hade alltså planerat att träffas, det var inte slumpen som gjorde det. Men i alla fall...

Bilder från Sydney kommer....

The Great Ocean Road och Melbourne

Melbourne

Min första kontakt med Australien: Melbourne
Lördag morgon steg jag upp klockan tre!! för att åka till flygplatsen och vidare till Melbourne. Onödigt att säga att jag var ganska trött när jag om fram vid 11-tiden på fm. Det är två timmars tidsskillnad mellan NZ och den här delen av Austr. Jag checkade in på vad som enligt beskrivningen skulle vara M:s bästa Youth Hostel, centralt beläget och nyrenoverat. Jo, centralt beläget är det, men det är också allt. Det var ett experiment att ta in på ett YH , och jag kommer inte att upprepa det. Rummet är trångt, duschrummet är OK, men det finns inte att bord att sitta vid och skriva, jag sitter i sängen, det finns inget kylskåp, och det värsta av allt; ingen TV!!! Jag som inte vet vad jag skall ta mig till om jag inte kan se på TV. Jag vill ju inte gå ut på kvällarna i en stor stad som den här, ensam, så TV:n är ett bra sällskap. Precis utanför mitt rum är en terrass, där det sitter en massa folk varje kväll, och i lördags när jag behövde sova, var lördagsutegångsfåren samlade här och skrattade och drack. jag gick till receptionen och klagade, och fick reda på att efter elva får de inte vara där.., vilket lugnade mig .


Det låter mycket här. Trafiken är livlig, spårvagnar skramlar fram, bilat tutar, tågen från en närbelägen station fyller luften med sina karakteristiska läten, kakafoni kan man väl kalla situationen. I söndagsmorse vaknade jag pigg och utvilad klockan sju, och det var tur, för klockan åtta satte det mest helvetiska buller i gång som man kan tänka sig. Jag visste inte vad det var förrän jag kom ut på gatan, och fick se att man höll på att riva upp asfalten precis utanför huset här, och lastbilar, traktorer och en slags skrapa arbetad för fullt. När dagen var slut var också ny asfalt lagd, nya streck målade och maskinerna borta. Jag antar att man måste göra sånt på söndagar när det är mindre trafik än vanligt. Men många var arga över oväsendet.

.et främsta transportmedlet här är spårvagnar, de går kors och tvärs genom stan, och långt ut i förorterna åt alla håll. man kan köpa ett kort så att man åker en hel vecka för 30 dollar, dvs. omkring 200 kronor, om nu australdollarn fortfrande ligger kring 6,70 som den gjorde när jag åkte.
Jag passade på att åka flera resor på söndagen och fick en hygglig uppfattning om hur staden ser ut. Jag har tagit bilder som jag skall lägga in . M. är en jättestor stad, och har massor av höga hus. Man tänker närmast på Manhattan, men det är snygga byggnader, och det ger ett spännande intryck.mellan höghusen ligger gamla fina byggnader från sekelskifter eller äldre, och blandningen är ganska charmig. I dag åkte jag upp i den högsta av alla de höga byggnaderna, Eureka Buildning, 290 meter ovanför marken, 88 våningar. Vädret var jättefint, och åt alla håll fick man en imponerande vy. 3-4 miljoner människor bor här, så det är ju inte att undra på att staden är stor.
En annan sak som man ser genast när man går omkring lite, det är hur folk ser ut och vad det beror på. Folk, särskilt kvinnor, är även här så FETA, det är äckligt. Och det är inte att undra på , det finns matställen övrallt, Food Courts, med alla slags kök representerade, små hål i väggen, där folk köper något och tar med sig. de äter när de går, när de sitter, och när de står, jag har aldrig sett så många hålla något i handen och snaska på. Och de bär nästan jämt en burk med något sliskigt att dricka också. Caféer med jättestora kakor och muffins finns var 20:e meter. Det är som i USA.
Och jag hatar TOAST!!! Det som är riktigt dåligt här, och på NZ, det är brödet. Överallt skivat vitt fyrkantigt bröd, som för att överhuvutaget smaka något, måste rostas. Och till frukost är allt sött: yoghurten, muslin, marmeladen förstås, Om något kommer att driva mig till vansinne, så är det detta. Och kaffet förstås. Bara espresso, bitter, stark, vidrig. Jag kommer aldrig att vänja mig, men det finns ju inget annat, så det är bara att bita ihop... Jag har köpt ost, skivad, i plastförpackning, (man vet inte riktigt vad som är ost och vad som är förpackning) som inte smakar ett dugg, men som hjälper mig att låtsas att det allt OK
I går var jag på utflykt till det som heter Great Ocan Road, och vilket är kustvägen västerut från M. Vi åkte i en skumpig minibuss, 15 unga mäniskor och jag. En tjej satte sig bredvid mig ioch hon var inte alldeles ung, hon visade sig var 38 år, och universitetslektor i farmakologi från södra Braslien. Väldigt trevlig och intelligent, så det var roligt. Hon såg euroeisk ut, och hade tyskt ursprung. Utflykten kändes lite blaha-blaha efter NZ, men visst, det var vackert, stora vågot som slog in mot stranden, och någrra sandstensformationer som kallas "de tolv apostlarna! var intressanta, och en bit regnskog som förvånande nog finns i närheten fick mig att tänka på NZ, men annars...Jo, förresten, vi såg en koala i ett träd. Den var så söt, ganska stor, dubbelt så stor som en katt, och såg sömnig ut på en gren i ett träd. Att koalorna sover så mycket beror på att de måste smälta de eukalyptusblad som de varje dag äter två kilo av. Bladen är ganska svårsmälta, och tar all energi från de små koalorna. .
Apropå träd och sånt, så är den australiska vegetationen inget mot NZ:s men det är ju också så torrt, att saker inte växer som i NZ. man såg spår av braänder här och var längs vägen, Det var ungefär 60 km härifrån som det i fjol i februari inträffade en jättebrand där massor av hus förstördes, och 200 människor omkom.
Jag har läst lite tidningar, och det är förvånansvärt mycket med svensk anknytning skrivet här. Först och främst artiklar om Stieg Larsson och bräket mellan hans sambo och hans far och bror, recensioner av den första filmen i Millenniumserien, som nyss har haft premiär här, fina recensioner överlag, ett beslut från staten Victorias högsta domstol om att det inte är straffbart att slå sina barn som det är, vilket särskilt påpekas, i Sverige ( fast man kan bli åtalad om man gör det, så skillnaden är väl hårfin), och förstås små nyheter om ABBA.
Just nu pågår en jazzkonsert någonstans här utanför, det låter trevligt och oväntat. I morgon skall jag gå med min vän John Curtis på storbandskonert. John var pianist på kursen i Frankrike i fjol, mycket duktig, och han bad mig höra av mig när jag kom hit. Det har jag gjort genom att ringa på min nyförvärvade australiska Vodafonemobil. Jag kan ju inte ringa med den svenska mobilen här för åtta kronor i minuten inom Australien. så jag köpte en ny för 350　 kronor med ett betalkort. Tel: 0061-424274539, om någon skulle få för sig att skicka SMS.
　

En stor en och små människor

"Punting " på floden Avon, som i Cambridge

Cocktailjazz och koncepthotell i Christchurch

Nu är jag i Australien!!
Kom i går till Melbourne efter att ha stigit upp klockan tre (!) på natten för att ta ett flyg klockan sex på morgonen från Christchurch. Jag var två och en halv dag i Chch och "vilade ut" efter min gruppresa. Chch är en ganska stor stad, med ett universitet, vilket syns på att man ser mest ungdomar i centrum. Här. liksom i Auckland är det asiatiska inslaget i folkbilden påfallande stort. Jag tror att de flesta är kineser som bor där. Chch är en trendig stad, full med affärer för unga tjejer som vill vara inne. Det var kallt när jag var där, första dagen var vinden bitande kall, och till min förvåning var det en sydlig vind som åstadkom detta. Allt är ju upp och ner här, så en syvind för med sig kyla från Antarktiska trakter. de övriga två dagarna var bättre, men det tog till fram på förmiddagen innan det blev bekvämt. M ed kallt menar jag 12-15 grader. Hösten kommer, sa man nu, och det är så otroligt svårt för oss som längtar så till vårmånaderna april och maj, att förstå att det är höst här. Man skyltade med vinterkläder i affärerna. Chch är mycket engeskinspirerad, Det finns fins gamla byggnader som ser ut som de i Oxford och cambridge, ja det finns t.o.m. gator som heter Oxford Close och Cambridge Tterrace. och skolbarnen har uniformer. Fula unifirmer. Småflickor med långa kjolar , korviga strumpor och klumpiga skor, och hatt. Stackare.
Jag bodde på ett roligt hotell som är byggt och inrett efter ett nytt koncept. Små rum, nästan som en kabin på en båt, men allt finns där, och jag som var ensam tyckte att det räckte, men ett äldre finskt par som jag talade med, klagade att det var för trångt, och det förstår jag. Hotellet heter SO Christshurch, och finns på Facebook för den som vill veta mer.
Jag träffade bekanta där också, Geoff´s kompis Paul som flyttat dit från England med sin tyska sambo, Susanna, eller Sue, som hon heter i NZ.
Sista kvällen gick jag på restaurang i en ombyggd kyrka, där man till maten fick sig till liv cocktailjazz, vilket gav mig idéer om att man kunde göra något liknande i Sverige för att locka en äldre publik, som normalt inte går på krogen. Och jag skulle alltså stå för sången, men i en lite mer svängig stil än den som spelades här. det var lite för snällt och polerat.
Jag måste försöka hålla mig kort, så nu slutar jag med att berätta att Melbourne är en STOR stad, med så mycket att se och göra, att det skulle gå att fylla en hel månad utan ha sett att som man hitta här. I morgon åker jag iväg på Great Ocean Road,, och vad det är, skall jag berätta nästa gång. Jag vill bara tillägga att det är dyrt här i OZ. Nästan som i Sverige. En öl kostar 45 kronor, ett glas vin 50, det vet jag för jag har testat.

Apology

In case any English speaking persons still hope to hear from me, I will first apologize and say that this blogging is much more daunting than I thought at first. I simply don´t have time to write in English as well as Swedish, and with the problems I have with it being so expensive to connect to the Internet, I had to give it up. Now, however, Geoff told me that there is a translation option on my blog. There is a button to press somewhere. It is not good English, but the gist of what i am writing comes through. So try, please. I´ll try myself as well.

Leende guldbruna ögon ?

På kvällen i Queenstown åkte vi båt ut till en ö och ett gammalt hus som gjorts om till restaurang med en vacker trädgård omkring. Vi skulle äta middag där och sedan trakteras med underhållning i form av fårklippning. Det är otroligt vad folk sätter i sig! Jag hade i smyg börjat iaktta några i gruppen för att kolla om dom åt lika mycket varje gång. Först frukost med bacon och ägg och annat, musli och toast och massor av frukt. Sen stannade vi på förmiddagen vid något kafe och då var det kakor eller stora maffiga muffins, sen lunch, då fick vi i regel skaffa det själva, och jag gick alltid för mig själv, och vet inte riktigt, sen på eftermiddagen sa chauffören vid 15-tiden att man kunde gå och äta glass på nästa rastställe. Då gick alla nästan, inte jag, mangrant och köpte glass. Det var som om chauffören/guiden ord var en order. Och det var inte bara vi. Vid varje ställe som vi stannade på , dök det i regel upp 5-6 andra bussar fulla med turister, som också käkade vad som bjöds. Sen var det alltså middag på kvällen, och då var det alltid trerätters middag, och de flesta tryckte i sig allt som stod på matsedeln. Hur kan man? Men det lustiga är flockbeteendet, Alla gör vad reseledaren säger.
Nå, efter middagen och när fåret blivit vederbörligen klippt, återvände vi till båten. Då skulle det sjungas, En pianist och ett piano fanns och sånghäften delades ut. Det var alla gamla engelska sånger som man sjöng i skolan, och några till. Det var John Browns Body och Clementine, My Bonnie och Roll out the Barrel. Så kom vi till en vars rubrik jag inte kände igen: Beautiful brown Eyes. Församlingen tog ton, och vad finner den förvånade svenska dansbandshataren? Jo, detta var Leende guldbruna ögon!! Jag har alltid trott att det var en nyskriven svenskkomponerad sång. Och så visar det sig att den är engelsk och gammal som gatan! Undrar om dom betalar Stimpengar till någon engelsman? Fast men betalar väl inga Stimpengar nuförtiden, när man bara laddar ner låtar gratis. Som sagt, man lär sig något nytt varje dag. Wenn jemand eine Reise tut, da kann er was erzählen...

Fjordar och fjärtar

Det blev nåra dagar emellan här, Ibland var jag så trött på kvällarna att jag inte orkade skriva något, men mestadels var det för att jag aldrig var ensam. Lilla tanten var ju alltid i rummet, och hon gick omkring och pratade för sig själv hela tiden, så jag fick ingen ro. dessutom gick hon och la sig klockan tio,
Efter mitt glaciäräventyr blev dagarna ganska lika varandra, vackra fjordar, turkosfärgade sjöar, fint väder. En av höjdpunkterna blev att åka båt på Milford Sound, som är en fjord, 15 kilometer lång och ganska trång, särskilt vid inloppet, varför James Cook som annars upptäckte det mesta och kartlade det, inte fann den. Någon annan gjorde det. Den liggar alltså på västra siden, där vi vistades hela sista veckan. Dvs. den mynner ut i Tasmanska sjön. Det är vildare och mer glesbefolkat på den här sidan, och i allmänhet kallare, fast vi hafe tur. Ett par dagar var vi i Queenstown, som kallas NZ:s äventyrshuvudstad. den liggar vackert inbäddad längs en sjö som är formad som en bumerang. Att det var äventyr som var det viktigaste i den stan märktes på att det längs gatorna i stort sett bara fanns affärer med kläder för olka aktiviteter, företag som erbjöd äventyr, och matställen för de hubgriga äventyrarna förstås. Mankunde göra forsränning, bungyjump, kanoting, ett slags ballongsegling på sjön, jetbåtstripp i en trång canyon, och massor av annat. Jag nöjde mig med att åak upp på ett berg med en väldigt brant bergbana, och titta på utsikten.
Vi åkte också till en liten f.d. guldgrävarstad, Arrowtown, som låg i närheten, och där fanns ett museum med saker som hade funnits i staden förr. Det roligaste tyckte jag var en gammal telefonväxel, som såg ut som den som fanns i Bensbyn när jag var liten, och där tant Vivan satt och drog i sladar och stoppade i små hål för att koppla samman dom som ville tala med varandra. Sen fanns det ett dass också, och där fick man sig en överraskning när man öppnade dörren. jag talar inte om vad det var.
På väg från Queenstown såg vi många vinodlingar, den som till äventyrs har druckit ett vin från en provins som heter Otago, skall veta att jag varit där. Vi kom också förbi en gammal järnvägsbro, över floden Kawarau. Det var där som det första bungyjumpet genomfördes av två killar 1988.Stället har numera till turisternas förnöjelse försetts med ett helt hus med saker som man köpa, tröjor och strumpor med bungymotiv, och annat krafs.. Väldigt spännande och nödvändigt. Jag tror att folk blir idiotiserade av att vara turister, Åtminstone när man ser vad de köper En person hoppade medan vi var där, och jag var förvånad över att det gick tll så, och skulle naturligtvis aldrig våga mig på det. Det var en tjej, och hon puffades ut från en plattform ut i luften 100 metrr ovenför mfloden under, fastbunden i fötterna, så att hon kastades med huvudet före emot vattnet, studsade uppåt och ner igen, innan hon slutligen stannade, med huvudet neråt, och fiskades upp av ett par killar i en båt, som gjorde loss henne. Fy attan så hemskt! Hon låg som en säck potatis i båten, och jag undrar hur hon kände sig. Det är här som jag tror att rubiken andra del är berättigad. Fjärtar man när man utsätter sig för sånt där? Jag fjärtade då nästan på mig bara av att titta på..

Jag har gått på Franz Josef!!!

I tisdags kom höjdpunkten på denna resa, tror jag. Vi åkte mot Mt Cook, NZ:s högsta berg, 3751 m. Fantastiskt landskap, bergskedjan framför oss bjöd på allt mer otroliga scenerier, sjöar turkosblåa, en intensiv färg som jag aldrig sett tidigare. Vädret otroligt, 26 grader, inte ett moln, solen i ensamt majestät på himlen. Vi hade fått anmäla oss på morgonen till att ta en flyg-eller helikoptertur över Mt Cook, men jag hade inte anmält mig.Det kostade en hel del, och och jag är ju snål av naturen. Vid lunchtid började jag fundera på om jag skulle ändra mig. Ja - nej - ja - JA! Pratade med chauffören, han ringde och frågade om det fanns plats. Det fanns plats. Vi kom fram, och blev visade till planet, ett "skiplane", jag vet inte vad det heter på svenska. Vi var totalt 7 passagerare, tre amerikaner, och fyra från min grupp. Jag den enda kvinnan. Piloten var svenskättad, hette Anderssen. Planet lyfte, och nu började en färd som jag aldrig kommer att glömma. Vi kom snabbt upp i höjden, jag vet inte hur högt, men vi flög ju över berget, så vi måste ha varit uppe på 4000 meter. Att se bergstoppar, glaciärer, blågröna med sprickor i, glaciärsjöar med isberg som piloten sa var större än ett tiovåningshus under sig går inte att beskriva. Allt ser så smått ut, och varje ojämnhet, varje snöfläck, varje utskjutande klipparti är så tydlig, att man nästan kan ta på dem. Sen sa piloten att eftersom vädret var så ovanligt fint, skulle vi landa på glaciären! Det är sällan man kan göra det, men i dag var en speciell dag.
Så han landade planet med de små skidorna, ett par meter långa, mitt på glaciären. Den heter Franz Josef-glaciären. Varför kom jag inte ihåg att fråga om. Där stod vi nu, på den största glaciären i hela bergskedjan. Jag är ju van vid snö, särskilt efter den senaste
vintern i Sverige,men det här var något särskilt. Snötäcket 150 meter ner till glaciärisen! Jag vet inte hur stor glaciären är, men jag skulle tippa 500x900 meter. Snön där var som grovsalt, kornig, men man kunde göra snöbollar av den. Australierna hade aldrig sett snö, och var alldeles till sig. Vi stannade där kanske 20 minuter, och det togs foton, jag skall försöka få in det här, och jag var så lycklig att jag hade tagit tillfället att göra detta. Jag kommer kanske aldrig hit igen, och vädret kanske inte skulle tillåta en sån utflykt ändå. Vi lyfte än en gång och flög vidare in över the South Alps, som de kallas, och såg nu under oss ett isfall, dvs. ett fruset vatenfall. Jag har foton av allt detta, men storheten, känslan av lycka går inte att fästa på foto. Detta var utan tvekan det häftigaste jag någonsin gjort, och det var värt varenda dollar som jag betalt. Vi landade utan problem och det var med darriga knän som jag gick till bussen och vi fortsatte resan.
Hela den här turen artar sig till något fantastiskt på det hela taget, jag är full av beundran inför det sätt som allt är arrangerat på. Och ni vet alla, att jag är ganska kritisk och inte faller i farstun för mycket. När jag skriver detta, är jag på ett hotell i Te Anau, på västra sidan av sydön, till väster om oss liggar det som man inte kan åka in i, ett otillgängligt fjordområde som bara bergsklättrare kan få se.Utom på ett ställe, Milford Sound, som sägs vara gudomligt vackert. Det har blivit kallare nu, det regnade lite i morse, men solen kom tillbaka. Det är bara 14 grader här, men vi håller tummarna för att det inte regnar i morgon. Under mer än 200 dagar kan man inte se Milford Sound tydligt. I morgon vill vi se det. Jag har snart inga ord för vad jag ser, jag hörde alltid förr i tiden att på NZ fanns det bara får och bönder, men det finns så mycket mer. Vi har besökt två ståtliga hem, ett i engelsk herrgårdsstil där allt fanns bevarat eftersom egendomen givits i gåva till staden Dunedin, där vi var i igår. Sen såg vi i dag något som kallas Larnach Castle, men som inte riktigt var ett slott, utan ett stort hus uppfört på 1860-talet av en rik industrialist. Det hade till skillnad från det tidigare, gått igenom många faser av förfall och vanvård, men var nu restaurerat, och vansinnigt vackert. Vi fick inte ta foton, men den som vill kan säker googla Larnach Castle, så kommer det kanske bilder. Man blir alldeles matt när man hör att allt, specialglas, möbler, textilier, stuckaturer, importerats från Europa och fraktats per båt hit . Hur visste dom vad dom ville ha, och hur kontaktade man leverantörer när det inte fanns telefon eller Internet? Och vad kan det ha kostat? Mannen på Larnach hade italienska stuckatörer som arbetade i elva (!) år där.
Sen har vi varit till en stor park med växter av alla slag, men nu nämner jag inget mer om sånt, för jag bara ger upp att beskriva det. Och jag blir nästan arg när jag tänker på min lilla patetiska trädgård, arg över att vi hemma i Sverige har så kort växtsäsong, och så svåra förhållanden på grund av vintern och frosten.
Till nästa gång...

Baggar, gejser och gyttjehål

Art Deco i Napier

Hålet i klippan där vi åkte igenom med båt och Tasmanska sjön möter Stilla havet

Dom går för att sandboarda

Från ART deco till estetisk katastrof

I dag skall vi åka till östkusten, till Napier, vilket var det viktigaste skälet till att jag valde just den här turen med det här bolaget. Napier ödelades av en jordbävning 1931, och när staden återuppbyggdes, byggde man de nya byggnaderna i Art Deco-stil. Det var detta jag ville se, eftersom mitt hus i Kisa är byggt i en svensk version av denna stil, man kanske kunde kalla den post-art deco, fast den heter ju funkis i dagligt tal.Vi kom fram till Napier efter att ha korsat en bergskedja som var intressant från skogsbrukssynpunkt. Man planterar skog högt uppe på sluttningarna, branta sluttningar, mycket branta sluttningar,skulle man kunna säga. Hur man får ner timret är en gåta. Det är mestadels tall och amerikansk redwood man planterar. Den växer från planta till fullvuxet träd på 20-30 år. Jämför med att ett träd i Sverige behöver uppåt 100 år, åtminstone i norra Sverige. '
Fastän det var ju Napier jag skulle berätta om. Det var en fin stad, men man hade utvecklat Art decon på ett mindre estetiskt sätt, man har målat många av husen i ganska grälla färger, grönt och lila och allt möjligt som jag inte tror var meningen,.
men det var kul att se staden, och solen sken för fullt vilket man nu börjar ta för givet.
På det hela taget verkar et som om estetiken har fått stryka på foten för det nödvändiga i detta land. Det kunde man se i går, lördag när vi kom fram till Wellington, NZ:s huvudstad. Den är byggd omkring en nästan cirkelfomad hamn, och marken sluttar brant ner mot vattnet. Det finns väldigt lite slät mark att bygga på. Man kan se att den ursprungliga staden hade hyggligt med utrymme, men när den växte, vilket städer tydligen alltid gör, fanns inget annan utväg än att bygga uppåt sluttningarna, Husen klättrar i höjden, och man förstår inte hur folk som bor där kommer upp. Till somliga huus kan man bara komma upp med bergbanor, cable cars. Vad gör de när de vill flytta? På ännu senare tid, de kanske siste 30 åren har man dessuton fyllt i mellan husen i den gamla delen och smällt upp skyskrapor överallt där det fanns plats. Resultatet är den absolut FULASTE stad jag någonsin har sett. Kaotiskt byggd och till synes utan sammanhållen stil, form eller färgsättning. Det är förfärligt, och jag vill aldrig åka dit igen om jag slipper. De få gamla vackra hus som trots allt finns kvar, har målats i mörkgrått, mullvadsbrunt eller svart, och det ger ett dystert och smutsigt intryck. Wellington är alltså huvudstaden, 60 % av invånarna är statstjänstemän, och följaktligen är de centrala delarna alldeles döda på kvällen, när alla byråcheferna och sekreterarna klättrat hem till sin hus på bergssluttningarna. Hamnen, som sträcker sig nästan in i centrum är en aktiv handelshamn, och mitt i den centrala delen har någon fått tillstånd att från Skottland bogsera hem en otroligt anskrämlig kran, som förstör hela stadsbilden. Det ser ut som om ingen har något ansvar för stadsbilden. En vacker botanisk trädgård finns det i alla fall.där. Som överallt tidigare bara gapar man som svensk över den otroliga växtkraft som skapar växter i en mängd och av en storlek som jag inte trodde var möjlig. Men det var skönt att få ge sig av i morse och ta färjan över till sydön..

Får, kossor och gyttjehål

Nu har vi kommit till slutet av vår resa på nordön, i dag tar vi färjan över till sydön, det skall ta tre timmar. Under veckan som gått har vi varit uppe i norr vid den udda, Cape Reinga, där TTasmanska sjön och Stilla havet möts. Ressan dit bjöd på växlande vyer, mest jordbruksområden med trädgårdsdodling, kiwi, apelsiner och sötpotatis, vilket verkar vara stort här i NZ. Sen åkte vi med bussen på västra sidan av den lilla "tarmen" som sträcker sig upp i norr, det som kallas "90-mile beach" men som i själva verket är 90 km lång. En kritvit flera hundra meter bred strand som man kan köra på när det är ebb. I början av stranden finns jätestora sanddyner, och där kan man ägna sig år "sandboarding". Man åker på mage på en slags surfingbräda, och det går med en väldig fart. Jag, feg som jag är, vågade inte. Och jag ville inte ha sand överallt innanför kläderna.
Efter att ha åkt tillbaka till Auckland och sett på stan lite till, jag börjar känna till den ganska bra nu, åkte vi mor Rotorua. På vägen dit stannade vi på en farm där man livnär sig på mjölproduktion. Och inte bara 20-30 kor, utan 2000!! Vi fick veta hur man mjölkar så många kor, och det är numera helt automatiserat. Man mjölkar 500 kor i halvtimmen. Jag kunde inte låta bli att tänka på mina stackars föräldrar som hade högst 15 kor och slet så som dom gjorde morgon och kväll med mjölkningen för hand. Om dom hade kunnat se detta! Mjölkproduktion är så lukrativ i NZ att man numera tar bort hela skogar och gör betesängar av det för att ha kor på.
Kring boningshuset var en underbar trädgård, och man blir så vansinnigt avundsjuk på den som har ett sånt klimat att odla i.. Alla växter är tre gånger så stora som i Sverige.
Rotorua, målet för dagens resa, är enligt statistiken NZ:s mest populära resmål, och jag kan inte begripa varför. Det är en stad där vartenda hus har gjorts om till motell, och där attraktionen är kokande gyttjehål och gejsrar. Hela stan vilar på vulkanisk grund, rörlig sådan, verkar det, och det luktar svavel så man storknar. Jag tror att Helvetets förgård måste var något liknande.
Min rumskamrat, lilla tanten, är snäll, men jobbig. Hon går omkring i rummet och pratar för sig själv oupphörligen. Som just nu. Hon vet inte vad hon gör, tror jag. Tur att jag i fortsättningen när jag åker till Australien, kommer att bo i enkelrum hela tiden.
Ja, Så Rotorua var ingen trevlig upplevelse. På väg därifrån stannade vi vid något som hette Agrodrome. Två driftiga personer, idrottsmän, enligt vad jag förstod, satte i gång detta för att lära folk om jordbruk och djur på ett jordbruk. Man har en show där man visar upp fårraser , fårklippning och fårhundar. Det låter kanske inte så spännande, men det var en fartfylld uppvisning med massor av humor i. 19 olika baggar fick ställa upp sig på en liten plattfora, och jag har aldrig trott att såna får fanns. Merinobaggen hade minst 25 centimeter lång ull. och en annan hade rastaull,med långa "dreadlocks" som föll ner i pannan på honom. Där stod dom på sina små plattformar, tyst och stilla under ca 40 minuter. Conferencieren var suverän, han klippte ett får i rasande fart, samtidigt som han förklarade hur han gjorde, dirigerade fårhundar som gjorde konster och avslutade med att klättra upp på de snälla baggarna (hundarna alltså), fick fola att komma upp och mjölka en ko, som togs in, ja, han var lysande. Jättekul. Publiken bestod av minst arton busslaster folk från hela världen. Killen frågade var folk kom ifrån när showen började. En samling koreaner hade före showen kommit åkande på en lastvagn efter att ha åkt omkring på området, och dom sjöng och klappade händerna i någon slags folksångstradition. Jag har ju bara sett koreaner i James Bondfilmer tidigare, och dom brukar ju inte precis sjunga och klappa händerna.
Mycket mer har vi sett och gjort, men jag stannar där för i dag.Wellington och färjan till sydön väntar. Hej så länge.

Bildtexter

Kan inte få bildtexter i anslutning till bilderna. Den första är i alla fall en sågad skiva av kauriträdet som jag berättade om för några dagar sedan. den andra är den 35 meter långa maoriska krigskanot som är gjord av kauriträ och mycket imponerande.