Friday, 26 February 2010
Lost in transit lost in computer
I had carefully translated the text about my adventure in HongKong into English, but it seems to have been lost somewhere in cyberspace. And it was exciting...
Looking for Mount Taranaki
My friends Shirley and I took off on a two-day visit to New Plymouth on the west side of the island, to see the equivalent of japan´s Fujijama, Mount Taranaki. We spent six hours on a bus, seeing very interesting landscapes along the road. One thing that has struck me since arriving here, is the fantastic vegetation. There is an abundance of palms, ferns, trees of all kinds, and it all is impressive. Agapanthus, the blue ballshaped flowers that I am trying to cultivate at home, grows here everywhere, and they are as high as myself. They are almost finished now, and I would like to see them in their glory earler in the year.
On arriving in New Plymouth, we couldn´t see the mountain, it was clouded over. The next day we returned six hours on the bus again, but we had had a wonderful meal in an Indian restaurant in the evening, which helped put a bandage on the feelings of disappointment. The natural wonders of the world are sometimes unreliable. having been a tourist guide at the North Cape, I witnessed many people having to return with their hopes unfulfilled. The Midnight Sun had been in hiding.
On arriving in New Plymouth, we couldn´t see the mountain, it was clouded over. The next day we returned six hours on the bus again, but we had had a wonderful meal in an Indian restaurant in the evening, which helped put a bandage on the feelings of disappointment. The natural wonders of the world are sometimes unreliable. having been a tourist guide at the North Cape, I witnessed many people having to return with their hopes unfulfilled. The Midnight Sun had been in hiding.
På jakt efter Mount Taranaki
Enligt dem som sett det, är Mount Taranaki , Nya Zeelands motsvarighet till Japans Fujijama, mycket sevärt. Den tur som jag skall ta nästa vecka går inte förbi västra Nordön, så jag ville åka på egen hand för att se Taranaki. Shirley och jag tog alltså bussen ner till New Plymouth, den stad som ligger närmast. Hela området kallas Taranaki för övrigt. Jag hade gjort det klassiska misstaget att bedöma att bussresan skulle ta högst tre timmar enligt kartan, men det visade sig att det tog 6 timmar! Dessutom hade vi en timme till Auckland härifrån Warkworth, där jag är nu. Vi steg upp klockan 5!! Shirleys son var snäll och körde oss till Auckland. Bussresan sydvästerut var intressant, den ledde genom en räcka olika landskap. När vi lämnat de industriområden med otaliga byggvaruhallar, bilaffärer och heminredningsvaruhus (inget IKEA, dock här) som numera kantar städerna, kom vi ut på en ganska platt sträcka, men i fjärran kunde man se blåa höjder, den inre delen som är full av utdöda vulkaner, och som jag kommer att beöka senare. Vi passerade en trist stad, Huntly,som tidigare varit centrum för kolbrytning, men numera tycks leva en avslagen tillvaro med jag vet inte vad som huvudsysselsättning. De skom vi ut på ett område som var ganska platt, Nästa 10 mil togs upp av mjuka kullar med betande djur som klättrade uppför de ibland ganska branta kullarna. Ingen odling av sånt som vete och andra grödor tycks förekomma här, förmodligen för att terrängen är alltför ojämn att odla på.
Hemma har jag en växt som jag vårdar ömt, och som jag tar in varje vinter för att den inte skall dö av frosten. Den belönade mig i fjol med tre blommor, ungefär 30 cm höga. Det är en Agapanthus, en liljeväxt som har blåa, bolliknande blommor. Här växer den vilt överallt, längs alla vägar och anses vara ett ogräs. Den blir ungefär en meter hög, och med blomställningarna blir den minst lika hög som jag. Det mesta har nu blommat ut, eftersom hösten närmar sig.´, men man kan föreställa sig hur fantastiskt det ser ut när alla stora blåa blommor lyser överallt. Överhuvudtaget är det en sak som jag insett här, men som ingen talat om tidigare, och det är den otroliga vegetationen. Tropiska växter kivas om utrymmet överallt, det ser ut som regnskog på sina ställen: alla tänkbara gröna färger och former och storlekar finns. Ormbunkar stora som träd, tujalikande buskar med ljusgröna fluffiga grenar, andra träd som ser ut som jättestor broccoli, ganska vanliga tallar, men med angoralikande nålar, och massor av annat. Allt som vi har i våra trädgårdar, från stenpartiväxter till träd, men allt är fem gånger så stort som hemma. Underbart. Sen kan man ju se parker och trädgårdar där all denna frodighet hålls i schack, men det är ute längs vägarna som man ser att man inte är i Europa.
Nästa del av resan utgörs av ett område med stora knölar, en del bevuxna med samma växtlighet som jag nyss beskrev, andra utan träd , kanske där människan har huggit ner växtligheten. Knölarna är, tror jag, slocknade vulkaner, men de är inte stora, och de står tätt, tätt och ger ett dramatiskt intryck. Jag kom att tänka på landskapet vid Brösarps backar, men detta är tusen gånger fler kullar, och topparna är vassare. Mycket fascinerande. Sista 20-30 kilometerna kommer vi ner genom en canyon med hårnålskurvor, en forsande ström vid sidan av, och denna grönska överallt. Sen är vi framme i New Plymouth, där vi ger oss ut på jakt efter berget.
Hemma har jag en växt som jag vårdar ömt, och som jag tar in varje vinter för att den inte skall dö av frosten. Den belönade mig i fjol med tre blommor, ungefär 30 cm höga. Det är en Agapanthus, en liljeväxt som har blåa, bolliknande blommor. Här växer den vilt överallt, längs alla vägar och anses vara ett ogräs. Den blir ungefär en meter hög, och med blomställningarna blir den minst lika hög som jag. Det mesta har nu blommat ut, eftersom hösten närmar sig.´, men man kan föreställa sig hur fantastiskt det ser ut när alla stora blåa blommor lyser överallt. Överhuvudtaget är det en sak som jag insett här, men som ingen talat om tidigare, och det är den otroliga vegetationen. Tropiska växter kivas om utrymmet överallt, det ser ut som regnskog på sina ställen: alla tänkbara gröna färger och former och storlekar finns. Ormbunkar stora som träd, tujalikande buskar med ljusgröna fluffiga grenar, andra träd som ser ut som jättestor broccoli, ganska vanliga tallar, men med angoralikande nålar, och massor av annat. Allt som vi har i våra trädgårdar, från stenpartiväxter till träd, men allt är fem gånger så stort som hemma. Underbart. Sen kan man ju se parker och trädgårdar där all denna frodighet hålls i schack, men det är ute längs vägarna som man ser att man inte är i Europa.
Nästa del av resan utgörs av ett område med stora knölar, en del bevuxna med samma växtlighet som jag nyss beskrev, andra utan träd , kanske där människan har huggit ner växtligheten. Knölarna är, tror jag, slocknade vulkaner, men de är inte stora, och de står tätt, tätt och ger ett dramatiskt intryck. Jag kom att tänka på landskapet vid Brösarps backar, men detta är tusen gånger fler kullar, och topparna är vassare. Mycket fascinerande. Sista 20-30 kilometerna kommer vi ner genom en canyon med hårnålskurvor, en forsande ström vid sidan av, och denna grönska överallt. Sen är vi framme i New Plymouth, där vi ger oss ut på jakt efter berget.
Lost in transit eller shanghajad i Hong Kong
Vi kommer efter elva timmar i luften till HK. Tre timmar i transit eller kanske mer adekvat, i trance, skall tillbringas på flygplatsen inför nästa flygning till Auckland. Min förhoppning om att få se något av HK är borta. . Jag har sovit tre timmar, klockan är 11 på förmiddagen svensk tid, men den är 17 någonting i HK. Jag har en liten söt kinesiska i sällskap. Hon satt bredvid mig i planet och hon pratar utmärkt engelska, Hon har tagit en MBA i England och är nu på väg hem till Guangzchou eller hur det stavas för att söka jobb.. Hon skall också vänta tre timmar. Vi går först till damtoaletten där jag snabbt konstaterar att jag nog sett piggare och snyggare ut vid andra tillfällen. Sen försöker vi finna ett ställe att få oss något till livs på. Vi fick god frukost på planet för ett par timmar sen, så vi beslutar att bara ta något att dricka. Klockan är nu tolv, så enligt god svensk sed får man ju nu ta något starkt. Vi har hittat ett ställe som har bekväma läderfåtöljer, och jag tar ett glas vitt vin, nyzeeländskt. Det är förmodligen det godaste vin jag någonsin druckit..Vi pratar om marketing som Chris, min följeslagare har studerat. Tiden går, det är dags att finna gaten, Vi har sällskap en bit, Chris skall åka inrikes, så hon går
åt sitt håll, och jag går åt mitt.
HK har en ny, enorm flygplats. Man måste åka tåg för att komma till min gate. Jag tar tåget, och kommer att tänka på att jag måste lägga ner mitt bankkort ordentligt i plånboken. Öppnar väskan, letar, var är kortet? Tåget är nu framme och det är en ganska låg promenad till gate 80. Gaten är inte öppen än. Jag hittar inte kortet, och inser att jag inte minns om jag fick tillbaka det efter att ha betalat på stället där vi var. Jag letar frenetiskt, panikartat, alla sex fickorna i väskan, men jag har det inte Åker tillbaka med tåget till vad jag tror var utgångspunkten, rusar uppför rulltrappan, och det är nu jag inte känner igen mig alls!! Jag har stigit av tåget vid en annan hållplats än jag tog det på. En dam i uniform ser min förvirring, och frågar vart jag vill bege mig, och hon säger att jag måste passera security en gång till för att kunna komma tillbka upp. Herregud! Jag som alltid blir visiterad på grund av mina titanhöfter. In i security, inga köer där, jag förklarar mitt predikament, dom är hyggliga och det går ovanligt fort. Ut på nästa plan. VAR är jag? Oron för kreditkortet gnager. Tänk, om det inte är där, tänk om jag blivit bestulen! Vi var uppe på högsta våningen, på en platå med massor av restauranger och barer, Jag frågar i en restaurang var “Wildfire” ligger. Jag kom ihåg namnet. Det är i totalt motsatt del av flygplatsen! Ungefär som avståndet från terminal 2 till terminal 5 på Arlanda. Jag springer, kabinväskan som är ganska tung i ena handen, handväskan, handväskan utan mitt Visakort i den andra. Törs inte titta på klockan. Tänk om någon har hittat kortet och tagit ut pengar på det! Jag har ganska mycket pengar på just det kortet, min , reskassa, Nu börjar jag känna igen affärer som jag sett tidigare, jag är på rätt väg, Slutligen kommer jag fram till baren, det kan väl ha gått högst 20 minuter sen vi gick därifrån. Jag frågar efter kortet, en tjej letar i en liggare, och visar i triumf upp det. Jag griper det snabbt, och rusar tillbaka samma väg som jag tog första gången.
Kommer till gaten och ser en enorm kö av folk som just skall borda. Jag kommer med flyget i alla fall, vilket jag ett tag var tveksam om.
II.
Medan jag står i kön kommer personal fram och tittat på boardingcard och pass. Dom tittar på mitt, och nickar tillvarandra. Jag blir tillsagd att följa med, det är något med passet, säger de. Jag ser i mitt inre húr jag nu kommer att föras till en arrest och i alla fall missa planet. Jag får följa med en man till ett litet bås där han tar en kopia av mitt pass, och förklarar att något gått fel eftersom jag börjat resan i Stockholm.
Nu är det OK, han följer mig tillbaka och jag får, som något slags celebritet gå förbi hela kön och in tillplanet före de andra, som ser avundsamt på mig.
Under hela flygningen som blir ganska händelselös, funderar jag över vad som skulle han hänt, om jag inte i en ingivelse börjat söka kreditkortet. Det skulle alltså ha varit kvar i HK, och jag, vad skulle jag ha gjort utan det? Jag kan inte ens föreställa mig det. Vet inte vad man gör i en sådan situation.
När jag anländer till Aucklands flygplats, efter elva timmars flygning, totalt slut, får jag min väska, tack och lov, passerar tullen, som inte alls är så sträng som det ser ut på Border Control i TV, och åker till hotellet. Där skall jag sova bort min jetlag. Då slår mig en annan tanke, inte mindre oroande; kanske någon på baren i HK använde kortet och tog ut alla pengarna? Kanske har jag, på resans första dag, inga pengar att fortsätta med? Jag tvingar mig att koppla bort tanken, och sover den sömn som den som rest i 42 timmar behöver. Nästa dag åker jag tillbaka till flygplatsen eftersom hotellet, ett flygplatshotell, inte har någon bankomat. Jag går till en automat: uttag full av krokodiler. Sätter in kortet, gör koden, ber om en summa, och SE!! Jag får ut en hel bunt sedlar, och kortet tillbaka också. Jag har pengar på kortet, och pengar i min hand, Jagbeviljas inte. Försöker en gång till. Samma resultat. Någon har tagit mina pengar medan jag hade kortet på den där baren! Försöker med mitt andra kort, ett Master Card. Det vägras också. Jaha. Då kan ju det hela bero på något annat. I hallen finns en kiosk som det står HELP på. Det kan jag behöva. En vänlig dam lyssnar på mitt problem och föreslår att jag skall gå till en annan bankomat , en annan banks. Men var försiktig, säger hon, den där maskinen äter ibland upp korten. Det känns som om jag skall kliva ner i en flod tar nu med själsligt lugn bussen in till Auckland, Men det är en annan historia,.
åt sitt håll, och jag går åt mitt.
HK har en ny, enorm flygplats. Man måste åka tåg för att komma till min gate. Jag tar tåget, och kommer att tänka på att jag måste lägga ner mitt bankkort ordentligt i plånboken. Öppnar väskan, letar, var är kortet? Tåget är nu framme och det är en ganska låg promenad till gate 80. Gaten är inte öppen än. Jag hittar inte kortet, och inser att jag inte minns om jag fick tillbaka det efter att ha betalat på stället där vi var. Jag letar frenetiskt, panikartat, alla sex fickorna i väskan, men jag har det inte Åker tillbaka med tåget till vad jag tror var utgångspunkten, rusar uppför rulltrappan, och det är nu jag inte känner igen mig alls!! Jag har stigit av tåget vid en annan hållplats än jag tog det på. En dam i uniform ser min förvirring, och frågar vart jag vill bege mig, och hon säger att jag måste passera security en gång till för att kunna komma tillbka upp. Herregud! Jag som alltid blir visiterad på grund av mina titanhöfter. In i security, inga köer där, jag förklarar mitt predikament, dom är hyggliga och det går ovanligt fort. Ut på nästa plan. VAR är jag? Oron för kreditkortet gnager. Tänk, om det inte är där, tänk om jag blivit bestulen! Vi var uppe på högsta våningen, på en platå med massor av restauranger och barer, Jag frågar i en restaurang var “Wildfire” ligger. Jag kom ihåg namnet. Det är i totalt motsatt del av flygplatsen! Ungefär som avståndet från terminal 2 till terminal 5 på Arlanda. Jag springer, kabinväskan som är ganska tung i ena handen, handväskan, handväskan utan mitt Visakort i den andra. Törs inte titta på klockan. Tänk om någon har hittat kortet och tagit ut pengar på det! Jag har ganska mycket pengar på just det kortet, min , reskassa, Nu börjar jag känna igen affärer som jag sett tidigare, jag är på rätt väg, Slutligen kommer jag fram till baren, det kan väl ha gått högst 20 minuter sen vi gick därifrån. Jag frågar efter kortet, en tjej letar i en liggare, och visar i triumf upp det. Jag griper det snabbt, och rusar tillbaka samma väg som jag tog första gången.
Kommer till gaten och ser en enorm kö av folk som just skall borda. Jag kommer med flyget i alla fall, vilket jag ett tag var tveksam om.
II.
Medan jag står i kön kommer personal fram och tittat på boardingcard och pass. Dom tittar på mitt, och nickar tillvarandra. Jag blir tillsagd att följa med, det är något med passet, säger de. Jag ser i mitt inre húr jag nu kommer att föras till en arrest och i alla fall missa planet. Jag får följa med en man till ett litet bås där han tar en kopia av mitt pass, och förklarar att något gått fel eftersom jag börjat resan i Stockholm.
Nu är det OK, han följer mig tillbaka och jag får, som något slags celebritet gå förbi hela kön och in tillplanet före de andra, som ser avundsamt på mig.
Under hela flygningen som blir ganska händelselös, funderar jag över vad som skulle han hänt, om jag inte i en ingivelse börjat söka kreditkortet. Det skulle alltså ha varit kvar i HK, och jag, vad skulle jag ha gjort utan det? Jag kan inte ens föreställa mig det. Vet inte vad man gör i en sådan situation.
När jag anländer till Aucklands flygplats, efter elva timmars flygning, totalt slut, får jag min väska, tack och lov, passerar tullen, som inte alls är så sträng som det ser ut på Border Control i TV, och åker till hotellet. Där skall jag sova bort min jetlag. Då slår mig en annan tanke, inte mindre oroande; kanske någon på baren i HK använde kortet och tog ut alla pengarna? Kanske har jag, på resans första dag, inga pengar att fortsätta med? Jag tvingar mig att koppla bort tanken, och sover den sömn som den som rest i 42 timmar behöver. Nästa dag åker jag tillbaka till flygplatsen eftersom hotellet, ett flygplatshotell, inte har någon bankomat. Jag går till en automat: uttag full av krokodiler. Sätter in kortet, gör koden, ber om en summa, och SE!! Jag får ut en hel bunt sedlar, och kortet tillbaka också. Jag har pengar på kortet, och pengar i min hand, Jagbeviljas inte. Försöker en gång till. Samma resultat. Någon har tagit mina pengar medan jag hade kortet på den där baren! Försöker med mitt andra kort, ett Master Card. Det vägras också. Jaha. Då kan ju det hela bero på något annat. I hallen finns en kiosk som det står HELP på. Det kan jag behöva. En vänlig dam lyssnar på mitt problem och föreslår att jag skall gå till en annan bankomat , en annan banks. Men var försiktig, säger hon, den där maskinen äter ibland upp korten. Det känns som om jag skall kliva ner i en flod tar nu med själsligt lugn bussen in till Auckland, Men det är en annan historia,.
Connection problems
Writing this travel report seems to be more complicated than I thought. Where I have been so far, a Wimfi-connection has not been possible to find. In the hotels I will have to pay £3 for ten minutes, so that´s out of the question. I´ll go down the street to a palce I fond today, where 1 hour costs only £3. But I can tell you there´s not going to be regular reports.
Anslutningsproblem
Att skriva på denna blogg är inte lätt. Där jag hittills har varit, fanns ingen wi- fi-anslutning, Utan en sådan kan jag ju inte komma in på Internet. På hotellen, t.ex. det där jag är nu, kostar tio minuter 50 kronor, så det blir det inte tal om. Jag har hittat ett ställe här nere på gatan, där jag kan få en hel timme för 50 kronor. Gratis är inget ingenstans.
Att skriva på denna blogg är inte lätt. Där jag hittills har varit, fanns ingen wi- fi-anslutning, Utan en sådan kan jag ju inte komma in på Internet. På hotellen, t.ex. det där jag är nu, kostar tio minuter 50 kronor, så det blir det inte tal om. Jag har hittat ett ställe här nere på gatan, där jag kan få en hel timme för 50 kronor. Gratis är inget ingenstans.
Sunday, 14 February 2010
Saturday, 13 February 2010
In English
Just trying...English seems to work as well. Welcome all my friends to an exciting trip into Antipodean territory.
All vår början bliver svår
Att sätta i gång denna blogg och förstå hur man använder den visar sig vara så komplicerat att jag börjar tycka att detta kanske inte är en så bra idé som jag trodde. Vi får väl se. Det är i dag lördagen den 13 februari, och jag börjar känna mig lite stressad över allt jag måste komma ihåg att göra. Vad tar man med sig, vilka kläder skall jag packa? Kontrasten mellan det kalla vintriga Sverige och sensommarvärmen därnere blir svår att överbrygga. Men sååå skönt att slippa pälsa på sig!
Jag måste också förstå hur man lägger in bilder. Skall pröva här nu...
Och jag måste ha en version på engelska? Hur gör jag det? Hur skall jag ha tid att resa?
Jag måste också förstå hur man lägger in bilder. Skall pröva här nu...
Och jag måste ha en version på engelska? Hur gör jag det? Hur skall jag ha tid att resa?
Subscribe to:
Posts (Atom)
