Tuesday, 23 March 2010
Melbourne
Min första kontakt med Australien: Melbourne
Lördag morgon steg jag upp klockan tre!! för att åka till flygplatsen och vidare till Melbourne. Onödigt att säga att jag var ganska trött när jag om fram vid 11-tiden på fm. Det är två timmars tidsskillnad mellan NZ och den här delen av Austr. Jag checkade in på vad som enligt beskrivningen skulle vara M:s bästa Youth Hostel, centralt beläget och nyrenoverat. Jo, centralt beläget är det, men det är också allt. Det var ett experiment att ta in på ett YH , och jag kommer inte att upprepa det. Rummet är trångt, duschrummet är OK, men det finns inte att bord att sitta vid och skriva, jag sitter i sängen, det finns inget kylskåp, och det värsta av allt; ingen TV!!! Jag som inte vet vad jag skall ta mig till om jag inte kan se på TV. Jag vill ju inte gå ut på kvällarna i en stor stad som den här, ensam, så TV:n är ett bra sällskap. Precis utanför mitt rum är en terrass, där det sitter en massa folk varje kväll, och i lördags när jag behövde sova, var lördagsutegångsfåren samlade här och skrattade och drack. jag gick till receptionen och klagade, och fick reda på att efter elva får de inte vara där.., vilket lugnade mig .
Det låter mycket här. Trafiken är livlig, spårvagnar skramlar fram, bilat tutar, tågen från en närbelägen station fyller luften med sina karakteristiska läten, kakafoni kan man väl kalla situationen. I söndagsmorse vaknade jag pigg och utvilad klockan sju, och det var tur, för klockan åtta satte det mest helvetiska buller i gång som man kan tänka sig. Jag visste inte vad det var förrän jag kom ut på gatan, och fick se att man höll på att riva upp asfalten precis utanför huset här, och lastbilar, traktorer och en slags skrapa arbetad för fullt. När dagen var slut var också ny asfalt lagd, nya streck målade och maskinerna borta. Jag antar att man måste göra sånt på söndagar när det är mindre trafik än vanligt. Men många var arga över oväsendet.
.et främsta transportmedlet här är spårvagnar, de går kors och tvärs genom stan, och långt ut i förorterna åt alla håll. man kan köpa ett kort så att man åker en hel vecka för 30 dollar, dvs. omkring 200 kronor, om nu australdollarn fortfrande ligger kring 6,70 som den gjorde när jag åkte.
Jag passade på att åka flera resor på söndagen och fick en hygglig uppfattning om hur staden ser ut. Jag har tagit bilder som jag skall lägga in . M. är en jättestor stad, och har massor av höga hus. Man tänker närmast på Manhattan, men det är snygga byggnader, och det ger ett spännande intryck.mellan höghusen ligger gamla fina byggnader från sekelskifter eller äldre, och blandningen är ganska charmig. I dag åkte jag upp i den högsta av alla de höga byggnaderna, Eureka Buildning, 290 meter ovanför marken, 88 våningar. Vädret var jättefint, och åt alla håll fick man en imponerande vy. 3-4 miljoner människor bor här, så det är ju inte att undra på att staden är stor.
En annan sak som man ser genast när man går omkring lite, det är hur folk ser ut och vad det beror på. Folk, särskilt kvinnor, är även här så FETA, det är äckligt. Och det är inte att undra på , det finns matställen övrallt, Food Courts, med alla slags kök representerade, små hål i väggen, där folk köper något och tar med sig. de äter när de går, när de sitter, och när de står, jag har aldrig sett så många hålla något i handen och snaska på. Och de bär nästan jämt en burk med något sliskigt att dricka också. Caféer med jättestora kakor och muffins finns var 20:e meter. Det är som i USA.
Och jag hatar TOAST!!! Det som är riktigt dåligt här, och på NZ, det är brödet. Överallt skivat vitt fyrkantigt bröd, som för att överhuvutaget smaka något, måste rostas. Och till frukost är allt sött: yoghurten, muslin, marmeladen förstås, Om något kommer att driva mig till vansinne, så är det detta. Och kaffet förstås. Bara espresso, bitter, stark, vidrig. Jag kommer aldrig att vänja mig, men det finns ju inget annat, så det är bara att bita ihop... Jag har köpt ost, skivad, i plastförpackning, (man vet inte riktigt vad som är ost och vad som är förpackning) som inte smakar ett dugg, men som hjälper mig att låtsas att det allt OK
I går var jag på utflykt till det som heter Great Ocan Road, och vilket är kustvägen västerut från M. Vi åkte i en skumpig minibuss, 15 unga mäniskor och jag. En tjej satte sig bredvid mig ioch hon var inte alldeles ung, hon visade sig var 38 år, och universitetslektor i farmakologi från södra Braslien. Väldigt trevlig och intelligent, så det var roligt. Hon såg euroeisk ut, och hade tyskt ursprung. Utflykten kändes lite blaha-blaha efter NZ, men visst, det var vackert, stora vågot som slog in mot stranden, och någrra sandstensformationer som kallas "de tolv apostlarna! var intressanta, och en bit regnskog som förvånande nog finns i närheten fick mig att tänka på NZ, men annars...Jo, förresten, vi såg en koala i ett träd. Den var så söt, ganska stor, dubbelt så stor som en katt, och såg sömnig ut på en gren i ett träd. Att koalorna sover så mycket beror på att de måste smälta de eukalyptusblad som de varje dag äter två kilo av. Bladen är ganska svårsmälta, och tar all energi från de små koalorna. .
Apropå träd och sånt, så är den australiska vegetationen inget mot NZ:s men det är ju också så torrt, att saker inte växer som i NZ. man såg spår av braänder här och var längs vägen, Det var ungefär 60 km härifrån som det i fjol i februari inträffade en jättebrand där massor av hus förstördes, och 200 människor omkom.
Jag har läst lite tidningar, och det är förvånansvärt mycket med svensk anknytning skrivet här. Först och främst artiklar om Stieg Larsson och bräket mellan hans sambo och hans far och bror, recensioner av den första filmen i Millenniumserien, som nyss har haft premiär här, fina recensioner överlag, ett beslut från staten Victorias högsta domstol om att det inte är straffbart att slå sina barn som det är, vilket särskilt påpekas, i Sverige ( fast man kan bli åtalad om man gör det, så skillnaden är väl hårfin), och förstås små nyheter om ABBA.
Just nu pågår en jazzkonsert någonstans här utanför, det låter trevligt och oväntat. I morgon skall jag gå med min vän John Curtis på storbandskonert. John var pianist på kursen i Frankrike i fjol, mycket duktig, och han bad mig höra av mig när jag kom hit. Det har jag gjort genom att ringa på min nyförvärvade australiska Vodafonemobil. Jag kan ju inte ringa med den svenska mobilen här för åtta kronor i minuten inom Australien. så jag köpte en ny för 350 kronor med ett betalkort. Tel: 0061-424274539, om någon skulle få för sig att skicka SMS.
Lördag morgon steg jag upp klockan tre!! för att åka till flygplatsen och vidare till Melbourne. Onödigt att säga att jag var ganska trött när jag om fram vid 11-tiden på fm. Det är två timmars tidsskillnad mellan NZ och den här delen av Austr. Jag checkade in på vad som enligt beskrivningen skulle vara M:s bästa Youth Hostel, centralt beläget och nyrenoverat. Jo, centralt beläget är det, men det är också allt. Det var ett experiment att ta in på ett YH , och jag kommer inte att upprepa det. Rummet är trångt, duschrummet är OK, men det finns inte att bord att sitta vid och skriva, jag sitter i sängen, det finns inget kylskåp, och det värsta av allt; ingen TV!!! Jag som inte vet vad jag skall ta mig till om jag inte kan se på TV. Jag vill ju inte gå ut på kvällarna i en stor stad som den här, ensam, så TV:n är ett bra sällskap. Precis utanför mitt rum är en terrass, där det sitter en massa folk varje kväll, och i lördags när jag behövde sova, var lördagsutegångsfåren samlade här och skrattade och drack. jag gick till receptionen och klagade, och fick reda på att efter elva får de inte vara där.., vilket lugnade mig .
Det låter mycket här. Trafiken är livlig, spårvagnar skramlar fram, bilat tutar, tågen från en närbelägen station fyller luften med sina karakteristiska läten, kakafoni kan man väl kalla situationen. I söndagsmorse vaknade jag pigg och utvilad klockan sju, och det var tur, för klockan åtta satte det mest helvetiska buller i gång som man kan tänka sig. Jag visste inte vad det var förrän jag kom ut på gatan, och fick se att man höll på att riva upp asfalten precis utanför huset här, och lastbilar, traktorer och en slags skrapa arbetad för fullt. När dagen var slut var också ny asfalt lagd, nya streck målade och maskinerna borta. Jag antar att man måste göra sånt på söndagar när det är mindre trafik än vanligt. Men många var arga över oväsendet.
.et främsta transportmedlet här är spårvagnar, de går kors och tvärs genom stan, och långt ut i förorterna åt alla håll. man kan köpa ett kort så att man åker en hel vecka för 30 dollar, dvs. omkring 200 kronor, om nu australdollarn fortfrande ligger kring 6,70 som den gjorde när jag åkte.
Jag passade på att åka flera resor på söndagen och fick en hygglig uppfattning om hur staden ser ut. Jag har tagit bilder som jag skall lägga in . M. är en jättestor stad, och har massor av höga hus. Man tänker närmast på Manhattan, men det är snygga byggnader, och det ger ett spännande intryck.mellan höghusen ligger gamla fina byggnader från sekelskifter eller äldre, och blandningen är ganska charmig. I dag åkte jag upp i den högsta av alla de höga byggnaderna, Eureka Buildning, 290 meter ovanför marken, 88 våningar. Vädret var jättefint, och åt alla håll fick man en imponerande vy. 3-4 miljoner människor bor här, så det är ju inte att undra på att staden är stor.
En annan sak som man ser genast när man går omkring lite, det är hur folk ser ut och vad det beror på. Folk, särskilt kvinnor, är även här så FETA, det är äckligt. Och det är inte att undra på , det finns matställen övrallt, Food Courts, med alla slags kök representerade, små hål i väggen, där folk köper något och tar med sig. de äter när de går, när de sitter, och när de står, jag har aldrig sett så många hålla något i handen och snaska på. Och de bär nästan jämt en burk med något sliskigt att dricka också. Caféer med jättestora kakor och muffins finns var 20:e meter. Det är som i USA.
Och jag hatar TOAST!!! Det som är riktigt dåligt här, och på NZ, det är brödet. Överallt skivat vitt fyrkantigt bröd, som för att överhuvutaget smaka något, måste rostas. Och till frukost är allt sött: yoghurten, muslin, marmeladen förstås, Om något kommer att driva mig till vansinne, så är det detta. Och kaffet förstås. Bara espresso, bitter, stark, vidrig. Jag kommer aldrig att vänja mig, men det finns ju inget annat, så det är bara att bita ihop... Jag har köpt ost, skivad, i plastförpackning, (man vet inte riktigt vad som är ost och vad som är förpackning) som inte smakar ett dugg, men som hjälper mig att låtsas att det allt OK
I går var jag på utflykt till det som heter Great Ocan Road, och vilket är kustvägen västerut från M. Vi åkte i en skumpig minibuss, 15 unga mäniskor och jag. En tjej satte sig bredvid mig ioch hon var inte alldeles ung, hon visade sig var 38 år, och universitetslektor i farmakologi från södra Braslien. Väldigt trevlig och intelligent, så det var roligt. Hon såg euroeisk ut, och hade tyskt ursprung. Utflykten kändes lite blaha-blaha efter NZ, men visst, det var vackert, stora vågot som slog in mot stranden, och någrra sandstensformationer som kallas "de tolv apostlarna! var intressanta, och en bit regnskog som förvånande nog finns i närheten fick mig att tänka på NZ, men annars...Jo, förresten, vi såg en koala i ett träd. Den var så söt, ganska stor, dubbelt så stor som en katt, och såg sömnig ut på en gren i ett träd. Att koalorna sover så mycket beror på att de måste smälta de eukalyptusblad som de varje dag äter två kilo av. Bladen är ganska svårsmälta, och tar all energi från de små koalorna. .
Apropå träd och sånt, så är den australiska vegetationen inget mot NZ:s men det är ju också så torrt, att saker inte växer som i NZ. man såg spår av braänder här och var längs vägen, Det var ungefär 60 km härifrån som det i fjol i februari inträffade en jättebrand där massor av hus förstördes, och 200 människor omkom.
Jag har läst lite tidningar, och det är förvånansvärt mycket med svensk anknytning skrivet här. Först och främst artiklar om Stieg Larsson och bräket mellan hans sambo och hans far och bror, recensioner av den första filmen i Millenniumserien, som nyss har haft premiär här, fina recensioner överlag, ett beslut från staten Victorias högsta domstol om att det inte är straffbart att slå sina barn som det är, vilket särskilt påpekas, i Sverige ( fast man kan bli åtalad om man gör det, så skillnaden är väl hårfin), och förstås små nyheter om ABBA.
Just nu pågår en jazzkonsert någonstans här utanför, det låter trevligt och oväntat. I morgon skall jag gå med min vän John Curtis på storbandskonert. John var pianist på kursen i Frankrike i fjol, mycket duktig, och han bad mig höra av mig när jag kom hit. Det har jag gjort genom att ringa på min nyförvärvade australiska Vodafonemobil. Jag kan ju inte ringa med den svenska mobilen här för åtta kronor i minuten inom Australien. så jag köpte en ny för 350 kronor med ett betalkort. Tel: 0061-424274539, om någon skulle få för sig att skicka SMS.
Monday, 22 March 2010
Cocktailjazz och koncepthotell i Christchurch
Nu är jag i Australien!!
Kom i går till Melbourne efter att ha stigit upp klockan tre (!) på natten för att ta ett flyg klockan sex på morgonen från Christchurch. Jag var två och en halv dag i Chch och "vilade ut" efter min gruppresa. Chch är en ganska stor stad, med ett universitet, vilket syns på att man ser mest ungdomar i centrum. Här. liksom i Auckland är det asiatiska inslaget i folkbilden påfallande stort. Jag tror att de flesta är kineser som bor där. Chch är en trendig stad, full med affärer för unga tjejer som vill vara inne. Det var kallt när jag var där, första dagen var vinden bitande kall, och till min förvåning var det en sydlig vind som åstadkom detta. Allt är ju upp och ner här, så en syvind för med sig kyla från Antarktiska trakter. de övriga två dagarna var bättre, men det tog till fram på förmiddagen innan det blev bekvämt. M ed kallt menar jag 12-15 grader. Hösten kommer, sa man nu, och det är så otroligt svårt för oss som längtar så till vårmånaderna april och maj, att förstå att det är höst här. Man skyltade med vinterkläder i affärerna. Chch är mycket engeskinspirerad, Det finns fins gamla byggnader som ser ut som de i Oxford och cambridge, ja det finns t.o.m. gator som heter Oxford Close och Cambridge Tterrace. och skolbarnen har uniformer. Fula unifirmer. Småflickor med långa kjolar , korviga strumpor och klumpiga skor, och hatt. Stackare.
Jag bodde på ett roligt hotell som är byggt och inrett efter ett nytt koncept. Små rum, nästan som en kabin på en båt, men allt finns där, och jag som var ensam tyckte att det räckte, men ett äldre finskt par som jag talade med, klagade att det var för trångt, och det förstår jag. Hotellet heter SO Christshurch, och finns på Facebook för den som vill veta mer.
Jag träffade bekanta där också, Geoff´s kompis Paul som flyttat dit från England med sin tyska sambo, Susanna, eller Sue, som hon heter i NZ.
Sista kvällen gick jag på restaurang i en ombyggd kyrka, där man till maten fick sig till liv cocktailjazz, vilket gav mig idéer om att man kunde göra något liknande i Sverige för att locka en äldre publik, som normalt inte går på krogen. Och jag skulle alltså stå för sången, men i en lite mer svängig stil än den som spelades här. det var lite för snällt och polerat.
Jag måste försöka hålla mig kort, så nu slutar jag med att berätta att Melbourne är en STOR stad, med så mycket att se och göra, att det skulle gå att fylla en hel månad utan ha sett att som man hitta här. I morgon åker jag iväg på Great Ocean Road,, och vad det är, skall jag berätta nästa gång. Jag vill bara tillägga att det är dyrt här i OZ. Nästan som i Sverige. En öl kostar 45 kronor, ett glas vin 50, det vet jag för jag har testat.
Kom i går till Melbourne efter att ha stigit upp klockan tre (!) på natten för att ta ett flyg klockan sex på morgonen från Christchurch. Jag var två och en halv dag i Chch och "vilade ut" efter min gruppresa. Chch är en ganska stor stad, med ett universitet, vilket syns på att man ser mest ungdomar i centrum. Här. liksom i Auckland är det asiatiska inslaget i folkbilden påfallande stort. Jag tror att de flesta är kineser som bor där. Chch är en trendig stad, full med affärer för unga tjejer som vill vara inne. Det var kallt när jag var där, första dagen var vinden bitande kall, och till min förvåning var det en sydlig vind som åstadkom detta. Allt är ju upp och ner här, så en syvind för med sig kyla från Antarktiska trakter. de övriga två dagarna var bättre, men det tog till fram på förmiddagen innan det blev bekvämt. M ed kallt menar jag 12-15 grader. Hösten kommer, sa man nu, och det är så otroligt svårt för oss som längtar så till vårmånaderna april och maj, att förstå att det är höst här. Man skyltade med vinterkläder i affärerna. Chch är mycket engeskinspirerad, Det finns fins gamla byggnader som ser ut som de i Oxford och cambridge, ja det finns t.o.m. gator som heter Oxford Close och Cambridge Tterrace. och skolbarnen har uniformer. Fula unifirmer. Småflickor med långa kjolar , korviga strumpor och klumpiga skor, och hatt. Stackare.
Jag bodde på ett roligt hotell som är byggt och inrett efter ett nytt koncept. Små rum, nästan som en kabin på en båt, men allt finns där, och jag som var ensam tyckte att det räckte, men ett äldre finskt par som jag talade med, klagade att det var för trångt, och det förstår jag. Hotellet heter SO Christshurch, och finns på Facebook för den som vill veta mer.
Jag träffade bekanta där också, Geoff´s kompis Paul som flyttat dit från England med sin tyska sambo, Susanna, eller Sue, som hon heter i NZ.
Sista kvällen gick jag på restaurang i en ombyggd kyrka, där man till maten fick sig till liv cocktailjazz, vilket gav mig idéer om att man kunde göra något liknande i Sverige för att locka en äldre publik, som normalt inte går på krogen. Och jag skulle alltså stå för sången, men i en lite mer svängig stil än den som spelades här. det var lite för snällt och polerat.
Jag måste försöka hålla mig kort, så nu slutar jag med att berätta att Melbourne är en STOR stad, med så mycket att se och göra, att det skulle gå att fylla en hel månad utan ha sett att som man hitta här. I morgon åker jag iväg på Great Ocean Road,, och vad det är, skall jag berätta nästa gång. Jag vill bara tillägga att det är dyrt här i OZ. Nästan som i Sverige. En öl kostar 45 kronor, ett glas vin 50, det vet jag för jag har testat.
Apology
In case any English speaking persons still hope to hear from me, I will first apologize and say that this blogging is much more daunting than I thought at first. I simply don´t have time to write in English as well as Swedish, and with the problems I have with it being so expensive to connect to the Internet, I had to give it up. Now, however, Geoff told me that there is a translation option on my blog. There is a button to press somewhere. It is not good English, but the gist of what i am writing comes through. So try, please. I´ll try myself as well.
Wednesday, 17 March 2010
Leende guldbruna ögon ?
På kvällen i Queenstown åkte vi båt ut till en ö och ett gammalt hus som gjorts om till restaurang med en vacker trädgård omkring. Vi skulle äta middag där och sedan trakteras med underhållning i form av fårklippning. Det är otroligt vad folk sätter i sig! Jag hade i smyg börjat iaktta några i gruppen för att kolla om dom åt lika mycket varje gång. Först frukost med bacon och ägg och annat, musli och toast och massor av frukt. Sen stannade vi på förmiddagen vid något kafe och då var det kakor eller stora maffiga muffins, sen lunch, då fick vi i regel skaffa det själva, och jag gick alltid för mig själv, och vet inte riktigt, sen på eftermiddagen sa chauffören vid 15-tiden att man kunde gå och äta glass på nästa rastställe. Då gick alla nästan, inte jag, mangrant och köpte glass. Det var som om chauffören/guiden ord var en order. Och det var inte bara vi. Vid varje ställe som vi stannade på , dök det i regel upp 5-6 andra bussar fulla med turister, som också käkade vad som bjöds. Sen var det alltså middag på kvällen, och då var det alltid trerätters middag, och de flesta tryckte i sig allt som stod på matsedeln. Hur kan man? Men det lustiga är flockbeteendet, Alla gör vad reseledaren säger.
Nå, efter middagen och när fåret blivit vederbörligen klippt, återvände vi till båten. Då skulle det sjungas, En pianist och ett piano fanns och sånghäften delades ut. Det var alla gamla engelska sånger som man sjöng i skolan, och några till. Det var John Browns Body och Clementine, My Bonnie och Roll out the Barrel. Så kom vi till en vars rubrik jag inte kände igen: Beautiful brown Eyes. Församlingen tog ton, och vad finner den förvånade svenska dansbandshataren? Jo, detta var Leende guldbruna ögon!! Jag har alltid trott att det var en nyskriven svenskkomponerad sång. Och så visar det sig att den är engelsk och gammal som gatan! Undrar om dom betalar Stimpengar till någon engelsman? Fast men betalar väl inga Stimpengar nuförtiden, när man bara laddar ner låtar gratis. Som sagt, man lär sig något nytt varje dag. Wenn jemand eine Reise tut, da kann er was erzählen...
Nå, efter middagen och när fåret blivit vederbörligen klippt, återvände vi till båten. Då skulle det sjungas, En pianist och ett piano fanns och sånghäften delades ut. Det var alla gamla engelska sånger som man sjöng i skolan, och några till. Det var John Browns Body och Clementine, My Bonnie och Roll out the Barrel. Så kom vi till en vars rubrik jag inte kände igen: Beautiful brown Eyes. Församlingen tog ton, och vad finner den förvånade svenska dansbandshataren? Jo, detta var Leende guldbruna ögon!! Jag har alltid trott att det var en nyskriven svenskkomponerad sång. Och så visar det sig att den är engelsk och gammal som gatan! Undrar om dom betalar Stimpengar till någon engelsman? Fast men betalar väl inga Stimpengar nuförtiden, när man bara laddar ner låtar gratis. Som sagt, man lär sig något nytt varje dag. Wenn jemand eine Reise tut, da kann er was erzählen...
Fjordar och fjärtar
Det blev nåra dagar emellan här, Ibland var jag så trött på kvällarna att jag inte orkade skriva något, men mestadels var det för att jag aldrig var ensam. Lilla tanten var ju alltid i rummet, och hon gick omkring och pratade för sig själv hela tiden, så jag fick ingen ro. dessutom gick hon och la sig klockan tio,
Efter mitt glaciäräventyr blev dagarna ganska lika varandra, vackra fjordar, turkosfärgade sjöar, fint väder. En av höjdpunkterna blev att åka båt på Milford Sound, som är en fjord, 15 kilometer lång och ganska trång, särskilt vid inloppet, varför James Cook som annars upptäckte det mesta och kartlade det, inte fann den. Någon annan gjorde det. Den liggar alltså på västra siden, där vi vistades hela sista veckan. Dvs. den mynner ut i Tasmanska sjön. Det är vildare och mer glesbefolkat på den här sidan, och i allmänhet kallare, fast vi hafe tur. Ett par dagar var vi i Queenstown, som kallas NZ:s äventyrshuvudstad. den liggar vackert inbäddad längs en sjö som är formad som en bumerang. Att det var äventyr som var det viktigaste i den stan märktes på att det längs gatorna i stort sett bara fanns affärer med kläder för olka aktiviteter, företag som erbjöd äventyr, och matställen för de hubgriga äventyrarna förstås. Mankunde göra forsränning, bungyjump, kanoting, ett slags ballongsegling på sjön, jetbåtstripp i en trång canyon, och massor av annat. Jag nöjde mig med att åak upp på ett berg med en väldigt brant bergbana, och titta på utsikten.
Vi åkte också till en liten f.d. guldgrävarstad, Arrowtown, som låg i närheten, och där fanns ett museum med saker som hade funnits i staden förr. Det roligaste tyckte jag var en gammal telefonväxel, som såg ut som den som fanns i Bensbyn när jag var liten, och där tant Vivan satt och drog i sladar och stoppade i små hål för att koppla samman dom som ville tala med varandra. Sen fanns det ett dass också, och där fick man sig en överraskning när man öppnade dörren. jag talar inte om vad det var.
På väg från Queenstown såg vi många vinodlingar, den som till äventyrs har druckit ett vin från en provins som heter Otago, skall veta att jag varit där. Vi kom också förbi en gammal järnvägsbro, över floden Kawarau. Det var där som det första bungyjumpet genomfördes av två killar 1988.Stället har numera till turisternas förnöjelse försetts med ett helt hus med saker som man köpa, tröjor och strumpor med bungymotiv, och annat krafs.. Väldigt spännande och nödvändigt. Jag tror att folk blir idiotiserade av att vara turister, Åtminstone när man ser vad de köper En person hoppade medan vi var där, och jag var förvånad över att det gick tll så, och skulle naturligtvis aldrig våga mig på det. Det var en tjej, och hon puffades ut från en plattform ut i luften 100 metrr ovenför mfloden under, fastbunden i fötterna, så att hon kastades med huvudet före emot vattnet, studsade uppåt och ner igen, innan hon slutligen stannade, med huvudet neråt, och fiskades upp av ett par killar i en båt, som gjorde loss henne. Fy attan så hemskt! Hon låg som en säck potatis i båten, och jag undrar hur hon kände sig. Det är här som jag tror att rubiken andra del är berättigad. Fjärtar man när man utsätter sig för sånt där? Jag fjärtade då nästan på mig bara av att titta på..
Efter mitt glaciäräventyr blev dagarna ganska lika varandra, vackra fjordar, turkosfärgade sjöar, fint väder. En av höjdpunkterna blev att åka båt på Milford Sound, som är en fjord, 15 kilometer lång och ganska trång, särskilt vid inloppet, varför James Cook som annars upptäckte det mesta och kartlade det, inte fann den. Någon annan gjorde det. Den liggar alltså på västra siden, där vi vistades hela sista veckan. Dvs. den mynner ut i Tasmanska sjön. Det är vildare och mer glesbefolkat på den här sidan, och i allmänhet kallare, fast vi hafe tur. Ett par dagar var vi i Queenstown, som kallas NZ:s äventyrshuvudstad. den liggar vackert inbäddad längs en sjö som är formad som en bumerang. Att det var äventyr som var det viktigaste i den stan märktes på att det längs gatorna i stort sett bara fanns affärer med kläder för olka aktiviteter, företag som erbjöd äventyr, och matställen för de hubgriga äventyrarna förstås. Mankunde göra forsränning, bungyjump, kanoting, ett slags ballongsegling på sjön, jetbåtstripp i en trång canyon, och massor av annat. Jag nöjde mig med att åak upp på ett berg med en väldigt brant bergbana, och titta på utsikten.
Vi åkte också till en liten f.d. guldgrävarstad, Arrowtown, som låg i närheten, och där fanns ett museum med saker som hade funnits i staden förr. Det roligaste tyckte jag var en gammal telefonväxel, som såg ut som den som fanns i Bensbyn när jag var liten, och där tant Vivan satt och drog i sladar och stoppade i små hål för att koppla samman dom som ville tala med varandra. Sen fanns det ett dass också, och där fick man sig en överraskning när man öppnade dörren. jag talar inte om vad det var.
På väg från Queenstown såg vi många vinodlingar, den som till äventyrs har druckit ett vin från en provins som heter Otago, skall veta att jag varit där. Vi kom också förbi en gammal järnvägsbro, över floden Kawarau. Det var där som det första bungyjumpet genomfördes av två killar 1988.Stället har numera till turisternas förnöjelse försetts med ett helt hus med saker som man köpa, tröjor och strumpor med bungymotiv, och annat krafs.. Väldigt spännande och nödvändigt. Jag tror att folk blir idiotiserade av att vara turister, Åtminstone när man ser vad de köper En person hoppade medan vi var där, och jag var förvånad över att det gick tll så, och skulle naturligtvis aldrig våga mig på det. Det var en tjej, och hon puffades ut från en plattform ut i luften 100 metrr ovenför mfloden under, fastbunden i fötterna, så att hon kastades med huvudet före emot vattnet, studsade uppåt och ner igen, innan hon slutligen stannade, med huvudet neråt, och fiskades upp av ett par killar i en båt, som gjorde loss henne. Fy attan så hemskt! Hon låg som en säck potatis i båten, och jag undrar hur hon kände sig. Det är här som jag tror att rubiken andra del är berättigad. Fjärtar man när man utsätter sig för sånt där? Jag fjärtade då nästan på mig bara av att titta på..
Wednesday, 10 March 2010
Jag har gått på Franz Josef!!!
I tisdags kom höjdpunkten på denna resa, tror jag. Vi åkte mot Mt Cook, NZ:s högsta berg, 3751 m. Fantastiskt landskap, bergskedjan framför oss bjöd på allt mer otroliga scenerier, sjöar turkosblåa, en intensiv färg som jag aldrig sett tidigare. Vädret otroligt, 26 grader, inte ett moln, solen i ensamt majestät på himlen. Vi hade fått anmäla oss på morgonen till att ta en flyg-eller helikoptertur över Mt Cook, men jag hade inte anmält mig.Det kostade en hel del, och och jag är ju snål av naturen. Vid lunchtid började jag fundera på om jag skulle ändra mig. Ja - nej - ja - JA! Pratade med chauffören, han ringde och frågade om det fanns plats. Det fanns plats. Vi kom fram, och blev visade till planet, ett "skiplane", jag vet inte vad det heter på svenska. Vi var totalt 7 passagerare, tre amerikaner, och fyra från min grupp. Jag den enda kvinnan. Piloten var svenskättad, hette Anderssen. Planet lyfte, och nu började en färd som jag aldrig kommer att glömma. Vi kom snabbt upp i höjden, jag vet inte hur högt, men vi flög ju över berget, så vi måste ha varit uppe på 4000 meter. Att se bergstoppar, glaciärer, blågröna med sprickor i, glaciärsjöar med isberg som piloten sa var större än ett tiovåningshus under sig går inte att beskriva. Allt ser så smått ut, och varje ojämnhet, varje snöfläck, varje utskjutande klipparti är så tydlig, att man nästan kan ta på dem. Sen sa piloten att eftersom vädret var så ovanligt fint, skulle vi landa på glaciären! Det är sällan man kan göra det, men i dag var en speciell dag.
Så han landade planet med de små skidorna, ett par meter långa, mitt på glaciären. Den heter Franz Josef-glaciären. Varför kom jag inte ihåg att fråga om. Där stod vi nu, på den största glaciären i hela bergskedjan. Jag är ju van vid snö, särskilt efter den senaste
vintern i Sverige,men det här var något särskilt. Snötäcket 150 meter ner till glaciärisen! Jag vet inte hur stor glaciären är, men jag skulle tippa 500x900 meter. Snön där var som grovsalt, kornig, men man kunde göra snöbollar av den. Australierna hade aldrig sett snö, och var alldeles till sig. Vi stannade där kanske 20 minuter, och det togs foton, jag skall försöka få in det här, och jag var så lycklig att jag hade tagit tillfället att göra detta. Jag kommer kanske aldrig hit igen, och vädret kanske inte skulle tillåta en sån utflykt ändå. Vi lyfte än en gång och flög vidare in över the South Alps, som de kallas, och såg nu under oss ett isfall, dvs. ett fruset vatenfall. Jag har foton av allt detta, men storheten, känslan av lycka går inte att fästa på foto. Detta var utan tvekan det häftigaste jag någonsin gjort, och det var värt varenda dollar som jag betalt. Vi landade utan problem och det var med darriga knän som jag gick till bussen och vi fortsatte resan.
Hela den här turen artar sig till något fantastiskt på det hela taget, jag är full av beundran inför det sätt som allt är arrangerat på. Och ni vet alla, att jag är ganska kritisk och inte faller i farstun för mycket. När jag skriver detta, är jag på ett hotell i Te Anau, på västra sidan av sydön, till väster om oss liggar det som man inte kan åka in i, ett otillgängligt fjordområde som bara bergsklättrare kan få se.Utom på ett ställe, Milford Sound, som sägs vara gudomligt vackert. Det har blivit kallare nu, det regnade lite i morse, men solen kom tillbaka. Det är bara 14 grader här, men vi håller tummarna för att det inte regnar i morgon. Under mer än 200 dagar kan man inte se Milford Sound tydligt. I morgon vill vi se det. Jag har snart inga ord för vad jag ser, jag hörde alltid förr i tiden att på NZ fanns det bara får och bönder, men det finns så mycket mer. Vi har besökt två ståtliga hem, ett i engelsk herrgårdsstil där allt fanns bevarat eftersom egendomen givits i gåva till staden Dunedin, där vi var i igår. Sen såg vi i dag något som kallas Larnach Castle, men som inte riktigt var ett slott, utan ett stort hus uppfört på 1860-talet av en rik industrialist. Det hade till skillnad från det tidigare, gått igenom många faser av förfall och vanvård, men var nu restaurerat, och vansinnigt vackert. Vi fick inte ta foton, men den som vill kan säker googla Larnach Castle, så kommer det kanske bilder. Man blir alldeles matt när man hör att allt, specialglas, möbler, textilier, stuckaturer, importerats från Europa och fraktats per båt hit . Hur visste dom vad dom ville ha, och hur kontaktade man leverantörer när det inte fanns telefon eller Internet? Och vad kan det ha kostat? Mannen på Larnach hade italienska stuckatörer som arbetade i elva (!) år där.
Sen har vi varit till en stor park med växter av alla slag, men nu nämner jag inget mer om sånt, för jag bara ger upp att beskriva det. Och jag blir nästan arg när jag tänker på min lilla patetiska trädgård, arg över att vi hemma i Sverige har så kort växtsäsong, och så svåra förhållanden på grund av vintern och frosten.
Till nästa gång...
Så han landade planet med de små skidorna, ett par meter långa, mitt på glaciären. Den heter Franz Josef-glaciären. Varför kom jag inte ihåg att fråga om. Där stod vi nu, på den största glaciären i hela bergskedjan. Jag är ju van vid snö, särskilt efter den senaste
vintern i Sverige,men det här var något särskilt. Snötäcket 150 meter ner till glaciärisen! Jag vet inte hur stor glaciären är, men jag skulle tippa 500x900 meter. Snön där var som grovsalt, kornig, men man kunde göra snöbollar av den. Australierna hade aldrig sett snö, och var alldeles till sig. Vi stannade där kanske 20 minuter, och det togs foton, jag skall försöka få in det här, och jag var så lycklig att jag hade tagit tillfället att göra detta. Jag kommer kanske aldrig hit igen, och vädret kanske inte skulle tillåta en sån utflykt ändå. Vi lyfte än en gång och flög vidare in över the South Alps, som de kallas, och såg nu under oss ett isfall, dvs. ett fruset vatenfall. Jag har foton av allt detta, men storheten, känslan av lycka går inte att fästa på foto. Detta var utan tvekan det häftigaste jag någonsin gjort, och det var värt varenda dollar som jag betalt. Vi landade utan problem och det var med darriga knän som jag gick till bussen och vi fortsatte resan.
Hela den här turen artar sig till något fantastiskt på det hela taget, jag är full av beundran inför det sätt som allt är arrangerat på. Och ni vet alla, att jag är ganska kritisk och inte faller i farstun för mycket. När jag skriver detta, är jag på ett hotell i Te Anau, på västra sidan av sydön, till väster om oss liggar det som man inte kan åka in i, ett otillgängligt fjordområde som bara bergsklättrare kan få se.Utom på ett ställe, Milford Sound, som sägs vara gudomligt vackert. Det har blivit kallare nu, det regnade lite i morse, men solen kom tillbaka. Det är bara 14 grader här, men vi håller tummarna för att det inte regnar i morgon. Under mer än 200 dagar kan man inte se Milford Sound tydligt. I morgon vill vi se det. Jag har snart inga ord för vad jag ser, jag hörde alltid förr i tiden att på NZ fanns det bara får och bönder, men det finns så mycket mer. Vi har besökt två ståtliga hem, ett i engelsk herrgårdsstil där allt fanns bevarat eftersom egendomen givits i gåva till staden Dunedin, där vi var i igår. Sen såg vi i dag något som kallas Larnach Castle, men som inte riktigt var ett slott, utan ett stort hus uppfört på 1860-talet av en rik industrialist. Det hade till skillnad från det tidigare, gått igenom många faser av förfall och vanvård, men var nu restaurerat, och vansinnigt vackert. Vi fick inte ta foton, men den som vill kan säker googla Larnach Castle, så kommer det kanske bilder. Man blir alldeles matt när man hör att allt, specialglas, möbler, textilier, stuckaturer, importerats från Europa och fraktats per båt hit . Hur visste dom vad dom ville ha, och hur kontaktade man leverantörer när det inte fanns telefon eller Internet? Och vad kan det ha kostat? Mannen på Larnach hade italienska stuckatörer som arbetade i elva (!) år där.
Sen har vi varit till en stor park med växter av alla slag, men nu nämner jag inget mer om sånt, för jag bara ger upp att beskriva det. Och jag blir nästan arg när jag tänker på min lilla patetiska trädgård, arg över att vi hemma i Sverige har så kort växtsäsong, och så svåra förhållanden på grund av vintern och frosten.
Till nästa gång...
Monday, 8 March 2010
Från ART deco till estetisk katastrof
I dag skall vi åka till östkusten, till Napier, vilket var det viktigaste skälet till att jag valde just den här turen med det här bolaget. Napier ödelades av en jordbävning 1931, och när staden återuppbyggdes, byggde man de nya byggnaderna i Art Deco-stil. Det var detta jag ville se, eftersom mitt hus i Kisa är byggt i en svensk version av denna stil, man kanske kunde kalla den post-art deco, fast den heter ju funkis i dagligt tal.Vi kom fram till Napier efter att ha korsat en bergskedja som var intressant från skogsbrukssynpunkt. Man planterar skog högt uppe på sluttningarna, branta sluttningar, mycket branta sluttningar,skulle man kunna säga. Hur man får ner timret är en gåta. Det är mestadels tall och amerikansk redwood man planterar. Den växer från planta till fullvuxet träd på 20-30 år. Jämför med att ett träd i Sverige behöver uppåt 100 år, åtminstone i norra Sverige. '
Fastän det var ju Napier jag skulle berätta om. Det var en fin stad, men man hade utvecklat Art decon på ett mindre estetiskt sätt, man har målat många av husen i ganska grälla färger, grönt och lila och allt möjligt som jag inte tror var meningen,.
men det var kul att se staden, och solen sken för fullt vilket man nu börjar ta för givet.
På det hela taget verkar et som om estetiken har fått stryka på foten för det nödvändiga i detta land. Det kunde man se i går, lördag när vi kom fram till Wellington, NZ:s huvudstad. Den är byggd omkring en nästan cirkelfomad hamn, och marken sluttar brant ner mot vattnet. Det finns väldigt lite slät mark att bygga på. Man kan se att den ursprungliga staden hade hyggligt med utrymme, men när den växte, vilket städer tydligen alltid gör, fanns inget annan utväg än att bygga uppåt sluttningarna, Husen klättrar i höjden, och man förstår inte hur folk som bor där kommer upp. Till somliga huus kan man bara komma upp med bergbanor, cable cars. Vad gör de när de vill flytta? På ännu senare tid, de kanske siste 30 åren har man dessuton fyllt i mellan husen i den gamla delen och smällt upp skyskrapor överallt där det fanns plats. Resultatet är den absolut FULASTE stad jag någonsin har sett. Kaotiskt byggd och till synes utan sammanhållen stil, form eller färgsättning. Det är förfärligt, och jag vill aldrig åka dit igen om jag slipper. De få gamla vackra hus som trots allt finns kvar, har målats i mörkgrått, mullvadsbrunt eller svart, och det ger ett dystert och smutsigt intryck. Wellington är alltså huvudstaden, 60 % av invånarna är statstjänstemän, och följaktligen är de centrala delarna alldeles döda på kvällen, när alla byråcheferna och sekreterarna klättrat hem till sin hus på bergssluttningarna. Hamnen, som sträcker sig nästan in i centrum är en aktiv handelshamn, och mitt i den centrala delen har någon fått tillstånd att från Skottland bogsera hem en otroligt anskrämlig kran, som förstör hela stadsbilden. Det ser ut som om ingen har något ansvar för stadsbilden. En vacker botanisk trädgård finns det i alla fall.där. Som överallt tidigare bara gapar man som svensk över den otroliga växtkraft som skapar växter i en mängd och av en storlek som jag inte trodde var möjlig. Men det var skönt att få ge sig av i morse och ta färjan över till sydön..
Fastän det var ju Napier jag skulle berätta om. Det var en fin stad, men man hade utvecklat Art decon på ett mindre estetiskt sätt, man har målat många av husen i ganska grälla färger, grönt och lila och allt möjligt som jag inte tror var meningen,.
men det var kul att se staden, och solen sken för fullt vilket man nu börjar ta för givet.
På det hela taget verkar et som om estetiken har fått stryka på foten för det nödvändiga i detta land. Det kunde man se i går, lördag när vi kom fram till Wellington, NZ:s huvudstad. Den är byggd omkring en nästan cirkelfomad hamn, och marken sluttar brant ner mot vattnet. Det finns väldigt lite slät mark att bygga på. Man kan se att den ursprungliga staden hade hyggligt med utrymme, men när den växte, vilket städer tydligen alltid gör, fanns inget annan utväg än att bygga uppåt sluttningarna, Husen klättrar i höjden, och man förstår inte hur folk som bor där kommer upp. Till somliga huus kan man bara komma upp med bergbanor, cable cars. Vad gör de när de vill flytta? På ännu senare tid, de kanske siste 30 åren har man dessuton fyllt i mellan husen i den gamla delen och smällt upp skyskrapor överallt där det fanns plats. Resultatet är den absolut FULASTE stad jag någonsin har sett. Kaotiskt byggd och till synes utan sammanhållen stil, form eller färgsättning. Det är förfärligt, och jag vill aldrig åka dit igen om jag slipper. De få gamla vackra hus som trots allt finns kvar, har målats i mörkgrått, mullvadsbrunt eller svart, och det ger ett dystert och smutsigt intryck. Wellington är alltså huvudstaden, 60 % av invånarna är statstjänstemän, och följaktligen är de centrala delarna alldeles döda på kvällen, när alla byråcheferna och sekreterarna klättrat hem till sin hus på bergssluttningarna. Hamnen, som sträcker sig nästan in i centrum är en aktiv handelshamn, och mitt i den centrala delen har någon fått tillstånd att från Skottland bogsera hem en otroligt anskrämlig kran, som förstör hela stadsbilden. Det ser ut som om ingen har något ansvar för stadsbilden. En vacker botanisk trädgård finns det i alla fall.där. Som överallt tidigare bara gapar man som svensk över den otroliga växtkraft som skapar växter i en mängd och av en storlek som jag inte trodde var möjlig. Men det var skönt att få ge sig av i morse och ta färjan över till sydön..
Får, kossor och gyttjehål
Nu har vi kommit till slutet av vår resa på nordön, i dag tar vi färjan över till sydön, det skall ta tre timmar. Under veckan som gått har vi varit uppe i norr vid den udda, Cape Reinga, där TTasmanska sjön och Stilla havet möts. Ressan dit bjöd på växlande vyer, mest jordbruksområden med trädgårdsdodling, kiwi, apelsiner och sötpotatis, vilket verkar vara stort här i NZ. Sen åkte vi med bussen på västra sidan av den lilla "tarmen" som sträcker sig upp i norr, det som kallas "90-mile beach" men som i själva verket är 90 km lång. En kritvit flera hundra meter bred strand som man kan köra på när det är ebb. I början av stranden finns jätestora sanddyner, och där kan man ägna sig år "sandboarding". Man åker på mage på en slags surfingbräda, och det går med en väldig fart. Jag, feg som jag är, vågade inte. Och jag ville inte ha sand överallt innanför kläderna.
Efter att ha åkt tillbaka till Auckland och sett på stan lite till, jag börjar känna till den ganska bra nu, åkte vi mor Rotorua. På vägen dit stannade vi på en farm där man livnär sig på mjölproduktion. Och inte bara 20-30 kor, utan 2000!! Vi fick veta hur man mjölkar så många kor, och det är numera helt automatiserat. Man mjölkar 500 kor i halvtimmen. Jag kunde inte låta bli att tänka på mina stackars föräldrar som hade högst 15 kor och slet så som dom gjorde morgon och kväll med mjölkningen för hand. Om dom hade kunnat se detta! Mjölkproduktion är så lukrativ i NZ att man numera tar bort hela skogar och gör betesängar av det för att ha kor på.
Kring boningshuset var en underbar trädgård, och man blir så vansinnigt avundsjuk på den som har ett sånt klimat att odla i.. Alla växter är tre gånger så stora som i Sverige.
Rotorua, målet för dagens resa, är enligt statistiken NZ:s mest populära resmål, och jag kan inte begripa varför. Det är en stad där vartenda hus har gjorts om till motell, och där attraktionen är kokande gyttjehål och gejsrar. Hela stan vilar på vulkanisk grund, rörlig sådan, verkar det, och det luktar svavel så man storknar. Jag tror att Helvetets förgård måste var något liknande.
Min rumskamrat, lilla tanten, är snäll, men jobbig. Hon går omkring i rummet och pratar för sig själv oupphörligen. Som just nu. Hon vet inte vad hon gör, tror jag. Tur att jag i fortsättningen när jag åker till Australien, kommer att bo i enkelrum hela tiden.
Ja, Så Rotorua var ingen trevlig upplevelse. På väg därifrån stannade vi vid något som hette Agrodrome. Två driftiga personer, idrottsmän, enligt vad jag förstod, satte i gång detta för att lära folk om jordbruk och djur på ett jordbruk. Man har en show där man visar upp fårraser , fårklippning och fårhundar. Det låter kanske inte så spännande, men det var en fartfylld uppvisning med massor av humor i. 19 olika baggar fick ställa upp sig på en liten plattfora, och jag har aldrig trott att såna får fanns. Merinobaggen hade minst 25 centimeter lång ull. och en annan hade rastaull,med långa "dreadlocks" som föll ner i pannan på honom. Där stod dom på sina små plattformar, tyst och stilla under ca 40 minuter. Conferencieren var suverän, han klippte ett får i rasande fart, samtidigt som han förklarade hur han gjorde, dirigerade fårhundar som gjorde konster och avslutade med att klättra upp på de snälla baggarna (hundarna alltså), fick fola att komma upp och mjölka en ko, som togs in, ja, han var lysande. Jättekul. Publiken bestod av minst arton busslaster folk från hela världen. Killen frågade var folk kom ifrån när showen började. En samling koreaner hade före showen kommit åkande på en lastvagn efter att ha åkt omkring på området, och dom sjöng och klappade händerna i någon slags folksångstradition. Jag har ju bara sett koreaner i James Bondfilmer tidigare, och dom brukar ju inte precis sjunga och klappa händerna.
Mycket mer har vi sett och gjort, men jag stannar där för i dag.Wellington och färjan till sydön väntar. Hej så länge.
Efter att ha åkt tillbaka till Auckland och sett på stan lite till, jag börjar känna till den ganska bra nu, åkte vi mor Rotorua. På vägen dit stannade vi på en farm där man livnär sig på mjölproduktion. Och inte bara 20-30 kor, utan 2000!! Vi fick veta hur man mjölkar så många kor, och det är numera helt automatiserat. Man mjölkar 500 kor i halvtimmen. Jag kunde inte låta bli att tänka på mina stackars föräldrar som hade högst 15 kor och slet så som dom gjorde morgon och kväll med mjölkningen för hand. Om dom hade kunnat se detta! Mjölkproduktion är så lukrativ i NZ att man numera tar bort hela skogar och gör betesängar av det för att ha kor på.
Kring boningshuset var en underbar trädgård, och man blir så vansinnigt avundsjuk på den som har ett sånt klimat att odla i.. Alla växter är tre gånger så stora som i Sverige.
Rotorua, målet för dagens resa, är enligt statistiken NZ:s mest populära resmål, och jag kan inte begripa varför. Det är en stad där vartenda hus har gjorts om till motell, och där attraktionen är kokande gyttjehål och gejsrar. Hela stan vilar på vulkanisk grund, rörlig sådan, verkar det, och det luktar svavel så man storknar. Jag tror att Helvetets förgård måste var något liknande.
Min rumskamrat, lilla tanten, är snäll, men jobbig. Hon går omkring i rummet och pratar för sig själv oupphörligen. Som just nu. Hon vet inte vad hon gör, tror jag. Tur att jag i fortsättningen när jag åker till Australien, kommer att bo i enkelrum hela tiden.
Ja, Så Rotorua var ingen trevlig upplevelse. På väg därifrån stannade vi vid något som hette Agrodrome. Två driftiga personer, idrottsmän, enligt vad jag förstod, satte i gång detta för att lära folk om jordbruk och djur på ett jordbruk. Man har en show där man visar upp fårraser , fårklippning och fårhundar. Det låter kanske inte så spännande, men det var en fartfylld uppvisning med massor av humor i. 19 olika baggar fick ställa upp sig på en liten plattfora, och jag har aldrig trott att såna får fanns. Merinobaggen hade minst 25 centimeter lång ull. och en annan hade rastaull,med långa "dreadlocks" som föll ner i pannan på honom. Där stod dom på sina små plattformar, tyst och stilla under ca 40 minuter. Conferencieren var suverän, han klippte ett får i rasande fart, samtidigt som han förklarade hur han gjorde, dirigerade fårhundar som gjorde konster och avslutade med att klättra upp på de snälla baggarna (hundarna alltså), fick fola att komma upp och mjölka en ko, som togs in, ja, han var lysande. Jättekul. Publiken bestod av minst arton busslaster folk från hela världen. Killen frågade var folk kom ifrån när showen började. En samling koreaner hade före showen kommit åkande på en lastvagn efter att ha åkt omkring på området, och dom sjöng och klappade händerna i någon slags folksångstradition. Jag har ju bara sett koreaner i James Bondfilmer tidigare, och dom brukar ju inte precis sjunga och klappa händerna.
Mycket mer har vi sett och gjort, men jag stannar där för i dag.Wellington och färjan till sydön väntar. Hej så länge.
Wednesday, 3 March 2010
Bildtexter
Kan inte få bildtexter i anslutning till bilderna. Den första är i alla fall en sågad skiva av kauriträdet som jag berättade om för några dagar sedan. den andra är den 35 meter långa maoriska krigskanot som är gjord av kauriträ och mycket imponerande.
Det går fööör sakta....
att skicka med bilder. Hela mitt projekt håller på att falla samman, av alla problem och all stress. Vi har nästan ingen tid fri, och att skriva, kopiera in det jag skrivit, och lägga in bilder, tar en enorm tid.Skall föröska lägga in några bilder nu. När jag åker på egen hand längre fram, kan jag välja när jag vill skriva in nya poster. Vädret är fortfarande fint, 25 gr. i dag.
Monday, 1 March 2010
Lost again
Somebody somewhere dooesn´t want me to tell you what happened in HongKong. I was now ready with another version, but on moving it into my blog, I lost it again.
Under the title Kauris and Maoris is an English version.
Under the title Kauris and Maoris is an English version.
Kauris och Maoris
Första dagen med Australiensare
Jag har nu mött mina reskamrater på den långa tur som jag skall göra genom de två öarna här, den norra, och den södra. G
ruppen är vansinnigt stor: 45 personer. ALLA australiensare utom jag. Jag hade kanske hoppats på en mer internationell grupp, men nu är det så här. De flesta är äldre än jag. Ganska många har svårt att gå, så jag känner mig väldigt pigg och fräsch. Dom som jag hittills har talat med, är glada och trevliga. Jag måste dela rum också, eftersom enkelrumskostnaden var onödigt dyr. Det skulle ha kostat 7000 kr för den lyxen. Damen är från The Sunshine Coast i Queensland, och verkar OK. Jag försöker hålla mig på min kant. Vi väcktes klockan sex i morse, vilket jag ju tycker är fruktansvärt, och det skall tydligen bli vanligt med så tidiga avgångar. Vi kommer att färdas långa etapper.
I dag åkte vi från Auckland norrut., och vi är nu i något som heter Bay of Islands på stillahavssidan av den långa tarm som utgör den nordligaste delen av Nordön. Vi har sett slättland med massor av betande kossor. T.o.m. Belgian Blue lär man ha börjat "odla" här. Sen kom vi upp på en högplatå som liknar det som fanns längre söderut, knöligt landskap, regnskogsliknande vegetation. Detta var förstås maoriernas områden, innan engelsmännen tog det i besittning I början av 1800-talet fram till 1835 var det vanligt med strider mellan maorierna och invandrarna. !840 skrevs ett fredsfördrag, sim innebar att striderna upphörde och maorierna fick viss markrätt. Vilket dom naturligtvis borde ha haft hela tiden.
Platsen där fördraget undertecknades ligger här i närheten, och vi blev nu guidade av en maorisk flicka som berättade om det hela. Jag är glad att EU-fördragen inte ser ut som detta, och att jag inte behöver översätta det. Det var handskrivet med liten stil, och jag kunde då i alla fall inte läsa det facsimil som visades upp. Ett maoriskt hus byggdes på platsen, mycket vackert. Om jag kan få tid att sätta in foton på min blogg, syns det hur fascinerande det var. En fantastisk krigskanot, 35 meter lång, och som väger 6 ton, och kan ta 80 krigare, visades också. Mindrekanoter fanns också, och de på minde om vikingskepp (lite) med hög stäv och akter, men byggda i ett stycke av ett träd, som heter kauri, som numera är nästan utdött. Vi var på ett museum över detta träd. Tänk, att när dessa träd växte, vandrade dinosaurier from under dem! Man har hittat stammar som är 45000 år gamla. Mycket vackert trä, rödbrunt, stammarna 8-10 meter i diameter, och det nästan dog ut p,g,a, skövling av europeerna. Maorierna hade inte exploaterat trädet så. Hur många gånger skall man höra och se detta? Tack och lov fanns det några kloka män som stoppade rovdriften på 1930-talet. Man byggde hus, möbler, båtar av det, och trädet hade också kåda, som här kallas gum, som man använde till framställning av olika industriprodukter,som terpentin.
I morgon åker vi upp till Cape Reinga, NZ:s nordligaste punkt, NZ:s Nordkap, och sen skall vi åka på något som heter 90-mile-beach, vilket ju verkar spännande.
First day with Australians
My group tour has started. 44 Australians and me. An enormous group. Most of the people seem nice, and they are all older than me, or look as if they were. Some are walking with stickas or have other problems moving around. We had to get up at 6 this morning, and it seems as though that´s going to be the norm. If I had known...
Today we have been to a museum commemorating a tree that hardly exista any more, due to the exploitation of the Europeans;.The Kauri tree. Some trees were 45000 years old, and it´s likely that dinosaurs have walked under them. They were almost extinguished, when some wise men stoppted the cutting down of them in the 1930:s. They were used for furniture, boats, houses, and there was in the museum a butter-churnmad from wood of the tree, which was abour 3 meters high, and could churn several hundred kilos of butter every day. A very interesting museum where a saw-mill is replicated in its entirety.
Then we went on to the place where the treaty between the Maoris and the British was signed, I am really glad that I didn´t have to translate a treaty like that in Brussels. It was hand-written in small spindly letters, and almost impossible to read. the treaty was signed in 1840 and put a stop to the nattles between the Native maoris and the British, I am not her going to express what I think of the British treatment of the Maoris. In memory of the treaty a Maori house was built in the same place as the house of the British whatever he was, representative of the British crown. Two very beautiful houses, totally different. An impressing Maori war canoe is to be seen there as well. 35 meters long, can take 80 warriors and weighs six ton dry, when put in the water it increses to twelve tons. And built of kauri wood. Three trunks gluéd together with gum from the tree. Altogether, an interesting day.
Jag har nu mött mina reskamrater på den långa tur som jag skall göra genom de två öarna här, den norra, och den södra. G
ruppen är vansinnigt stor: 45 personer. ALLA australiensare utom jag. Jag hade kanske hoppats på en mer internationell grupp, men nu är det så här. De flesta är äldre än jag. Ganska många har svårt att gå, så jag känner mig väldigt pigg och fräsch. Dom som jag hittills har talat med, är glada och trevliga. Jag måste dela rum också, eftersom enkelrumskostnaden var onödigt dyr. Det skulle ha kostat 7000 kr för den lyxen. Damen är från The Sunshine Coast i Queensland, och verkar OK. Jag försöker hålla mig på min kant. Vi väcktes klockan sex i morse, vilket jag ju tycker är fruktansvärt, och det skall tydligen bli vanligt med så tidiga avgångar. Vi kommer att färdas långa etapper.
I dag åkte vi från Auckland norrut., och vi är nu i något som heter Bay of Islands på stillahavssidan av den långa tarm som utgör den nordligaste delen av Nordön. Vi har sett slättland med massor av betande kossor. T.o.m. Belgian Blue lär man ha börjat "odla" här. Sen kom vi upp på en högplatå som liknar det som fanns längre söderut, knöligt landskap, regnskogsliknande vegetation. Detta var förstås maoriernas områden, innan engelsmännen tog det i besittning I början av 1800-talet fram till 1835 var det vanligt med strider mellan maorierna och invandrarna. !840 skrevs ett fredsfördrag, sim innebar att striderna upphörde och maorierna fick viss markrätt. Vilket dom naturligtvis borde ha haft hela tiden.
Platsen där fördraget undertecknades ligger här i närheten, och vi blev nu guidade av en maorisk flicka som berättade om det hela. Jag är glad att EU-fördragen inte ser ut som detta, och att jag inte behöver översätta det. Det var handskrivet med liten stil, och jag kunde då i alla fall inte läsa det facsimil som visades upp. Ett maoriskt hus byggdes på platsen, mycket vackert. Om jag kan få tid att sätta in foton på min blogg, syns det hur fascinerande det var. En fantastisk krigskanot, 35 meter lång, och som väger 6 ton, och kan ta 80 krigare, visades också. Mindrekanoter fanns också, och de på minde om vikingskepp (lite) med hög stäv och akter, men byggda i ett stycke av ett träd, som heter kauri, som numera är nästan utdött. Vi var på ett museum över detta träd. Tänk, att när dessa träd växte, vandrade dinosaurier from under dem! Man har hittat stammar som är 45000 år gamla. Mycket vackert trä, rödbrunt, stammarna 8-10 meter i diameter, och det nästan dog ut p,g,a, skövling av europeerna. Maorierna hade inte exploaterat trädet så. Hur många gånger skall man höra och se detta? Tack och lov fanns det några kloka män som stoppade rovdriften på 1930-talet. Man byggde hus, möbler, båtar av det, och trädet hade också kåda, som här kallas gum, som man använde till framställning av olika industriprodukter,som terpentin.
I morgon åker vi upp till Cape Reinga, NZ:s nordligaste punkt, NZ:s Nordkap, och sen skall vi åka på något som heter 90-mile-beach, vilket ju verkar spännande.
First day with Australians
My group tour has started. 44 Australians and me. An enormous group. Most of the people seem nice, and they are all older than me, or look as if they were. Some are walking with stickas or have other problems moving around. We had to get up at 6 this morning, and it seems as though that´s going to be the norm. If I had known...
Today we have been to a museum commemorating a tree that hardly exista any more, due to the exploitation of the Europeans;.The Kauri tree. Some trees were 45000 years old, and it´s likely that dinosaurs have walked under them. They were almost extinguished, when some wise men stoppted the cutting down of them in the 1930:s. They were used for furniture, boats, houses, and there was in the museum a butter-churnmad from wood of the tree, which was abour 3 meters high, and could churn several hundred kilos of butter every day. A very interesting museum where a saw-mill is replicated in its entirety.
Then we went on to the place where the treaty between the Maoris and the British was signed, I am really glad that I didn´t have to translate a treaty like that in Brussels. It was hand-written in small spindly letters, and almost impossible to read. the treaty was signed in 1840 and put a stop to the nattles between the Native maoris and the British, I am not her going to express what I think of the British treatment of the Maoris. In memory of the treaty a Maori house was built in the same place as the house of the British whatever he was, representative of the British crown. Two very beautiful houses, totally different. An impressing Maori war canoe is to be seen there as well. 35 meters long, can take 80 warriors and weighs six ton dry, when put in the water it increses to twelve tons. And built of kauri wood. Three trunks gluéd together with gum from the tree. Altogether, an interesting day.
Tävlingen
Resultat av Arctic Rubytävlingen
Jag har ju kommit efter med flera saker p.g.a. datorproblemen. Här kommer i alla fall förklaringen och pristagarna.
Arctic Ruby är den engelska översättningen av Rubus Arcticus, vilket betyder åkerbär. Åkerbärsblomman är Norrbottens landskapblomma. Jag är från Norrbotten. och jag tycker det är ett ord som passar som min signatur. Att sen åkerbär är det absolut godaste jag vet, gör det hela mer relevant. När jag gick på hotellskola i Frankrike 1991, fick vi i uppdrag att skapa en restaurang och, göra en logotype och en meny för den. Jag kallade min för Arctic Ruby. En stor neonskylt i form av en rubin skulle finnas ovanför ingången , och menyn skulle vara full med renstak, fjällröding, mandelpotatis, pitepalt och hjortron- och åkerbärsdesserter. Det blev faktiskt ganska läckert, och jag hade nog ett tag en idé om att göra fantasin till verklighet. Kostnaderna för att få in råvaror från Norrbotten till exempelvis Strasbourg, där jag då var, hade nog gjort ett besök i min restaurang ganska dyrbart.
Ovh VINNAREN är: Margareta Rullander från Skellefteå, så egentligen är det väl lite för lätt för en västerbottning, men lite tur skall man väl ha ibland. Du kan vänta dig en lämplig souvenir från någonstans.
Hedersomnämnande till Agneta Norlén i Gävle, som är ännu mer jävig, eftersom hon är från Luleå.
Alla andra förklaringar med hänvisning till min person m.m. var roliga att läsa, men tyvärr..... Bengt Save måste emellertid nämnas, eftersom jag blev så smickrad av hans förklaring. Tack för det!
TACK alla för intresset.
Jag har ju kommit efter med flera saker p.g.a. datorproblemen. Här kommer i alla fall förklaringen och pristagarna.
Arctic Ruby är den engelska översättningen av Rubus Arcticus, vilket betyder åkerbär. Åkerbärsblomman är Norrbottens landskapblomma. Jag är från Norrbotten. och jag tycker det är ett ord som passar som min signatur. Att sen åkerbär är det absolut godaste jag vet, gör det hela mer relevant. När jag gick på hotellskola i Frankrike 1991, fick vi i uppdrag att skapa en restaurang och, göra en logotype och en meny för den. Jag kallade min för Arctic Ruby. En stor neonskylt i form av en rubin skulle finnas ovanför ingången , och menyn skulle vara full med renstak, fjällröding, mandelpotatis, pitepalt och hjortron- och åkerbärsdesserter. Det blev faktiskt ganska läckert, och jag hade nog ett tag en idé om att göra fantasin till verklighet. Kostnaderna för att få in råvaror från Norrbotten till exempelvis Strasbourg, där jag då var, hade nog gjort ett besök i min restaurang ganska dyrbart.
Ovh VINNAREN är: Margareta Rullander från Skellefteå, så egentligen är det väl lite för lätt för en västerbottning, men lite tur skall man väl ha ibland. Du kan vänta dig en lämplig souvenir från någonstans.
Hedersomnämnande till Agneta Norlén i Gävle, som är ännu mer jävig, eftersom hon är från Luleå.
Alla andra förklaringar med hänvisning till min person m.m. var roliga att läsa, men tyvärr..... Bengt Save måste emellertid nämnas, eftersom jag blev så smickrad av hans förklaring. Tack för det!
TACK alla för intresset.
Subscribe to:
Posts (Atom)
