Får, kossor och gyttjehål

Nu har vi kommit till slutet av vår resa på nordön, i dag tar vi färjan över till sydön, det skall ta tre timmar. Under veckan som gått har vi varit uppe i norr vid den udda, Cape Reinga, där TTasmanska sjön och Stilla havet möts. Ressan dit bjöd på växlande vyer, mest jordbruksområden med trädgårdsdodling, kiwi, apelsiner och sötpotatis, vilket verkar vara stort här i NZ. Sen åkte vi med bussen på västra sidan av den lilla "tarmen" som sträcker sig upp i norr, det som kallas "90-mile beach" men som i själva verket är 90 km lång. En kritvit flera hundra meter bred strand som man kan köra på när det är ebb. I början av stranden finns jätestora sanddyner, och där kan man ägna sig år "sandboarding". Man åker på mage på en slags surfingbräda, och det går med en väldig fart. Jag, feg som jag är, vågade inte. Och jag ville inte ha sand överallt innanför kläderna.
Efter att ha åkt tillbaka till Auckland och sett på stan lite till, jag börjar känna till den ganska bra nu, åkte vi mor Rotorua. På vägen dit stannade vi på en farm där man livnär sig på mjölproduktion. Och inte bara 20-30 kor, utan 2000!! Vi fick veta hur man mjölkar så många kor, och det är numera helt automatiserat. Man mjölkar 500 kor i halvtimmen. Jag kunde inte låta bli att tänka på mina stackars föräldrar som hade högst 15 kor och slet så som dom gjorde morgon och kväll med mjölkningen för hand. Om dom hade kunnat se detta! Mjölkproduktion är så lukrativ i NZ att man numera tar bort hela skogar och gör betesängar av det för att ha kor på.
Kring boningshuset var en underbar trädgård, och man blir så vansinnigt avundsjuk på den som har ett sånt klimat att odla i.. Alla växter är tre gånger så stora som i Sverige.
Rotorua, målet för dagens resa, är enligt statistiken NZ:s mest populära resmål, och jag kan inte begripa varför. Det är en stad där vartenda hus har gjorts om till motell, och där attraktionen är kokande gyttjehål och gejsrar. Hela stan vilar på vulkanisk grund, rörlig sådan, verkar det, och det luktar svavel så man storknar. Jag tror att Helvetets förgård måste var något liknande.
Min rumskamrat, lilla tanten, är snäll, men jobbig. Hon går omkring i rummet och pratar för sig själv oupphörligen. Som just nu. Hon vet inte vad hon gör, tror jag. Tur att jag i fortsättningen när jag åker till Australien, kommer att bo i enkelrum hela tiden.
Ja, Så Rotorua var ingen trevlig upplevelse. På väg därifrån stannade vi vid något som hette Agrodrome. Två driftiga personer, idrottsmän, enligt vad jag förstod, satte i gång detta för att lära folk om jordbruk och djur på ett jordbruk. Man har en show där man visar upp fårraser , fårklippning och fårhundar. Det låter kanske inte så spännande, men det var en fartfylld uppvisning med massor av humor i. 19 olika baggar fick ställa upp sig på en liten plattfora, och jag har aldrig trott att såna får fanns. Merinobaggen hade minst 25 centimeter lång ull. och en annan hade rastaull,med långa "dreadlocks" som föll ner i pannan på honom. Där stod dom på sina små plattformar, tyst och stilla under ca 40 minuter. Conferencieren var suverän, han klippte ett får i rasande fart, samtidigt som han förklarade hur han gjorde, dirigerade fårhundar som gjorde konster och avslutade med att klättra upp på de snälla baggarna (hundarna alltså), fick fola att komma upp och mjölka en ko, som togs in, ja, han var lysande. Jättekul. Publiken bestod av minst arton busslaster folk från hela världen. Killen frågade var folk kom ifrån när showen började. En samling koreaner hade före showen kommit åkande på en lastvagn efter att ha åkt omkring på området, och dom sjöng och klappade händerna i någon slags folksångstradition. Jag har ju bara sett koreaner i James Bondfilmer tidigare, och dom brukar ju inte precis sjunga och klappa händerna.
Mycket mer har vi sett och gjort, men jag stannar där för i dag.Wellington och färjan till sydön väntar. Hej så länge.