Fjordar och fjärtar

Det blev nåra dagar emellan här, Ibland var jag så trött på kvällarna att jag inte orkade skriva något, men mestadels var det för att jag aldrig var ensam. Lilla tanten var ju alltid i rummet, och hon gick omkring och pratade för sig själv hela tiden, så jag fick ingen ro. dessutom gick hon och la sig klockan tio,
Efter mitt glaciäräventyr blev dagarna ganska lika varandra, vackra fjordar, turkosfärgade sjöar, fint väder. En av höjdpunkterna blev att åka båt på Milford Sound, som är en fjord, 15 kilometer lång och ganska trång, särskilt vid inloppet, varför James Cook som annars upptäckte det mesta och kartlade det, inte fann den. Någon annan gjorde det. Den liggar alltså på västra siden, där vi vistades hela sista veckan. Dvs. den mynner ut i Tasmanska sjön. Det är vildare och mer glesbefolkat på den här sidan, och i allmänhet kallare, fast vi hafe tur. Ett par dagar var vi i Queenstown, som kallas NZ:s äventyrshuvudstad. den liggar vackert inbäddad längs en sjö som är formad som en bumerang. Att det var äventyr som var det viktigaste i den stan märktes på att det längs gatorna i stort sett bara fanns affärer med kläder för olka aktiviteter, företag som erbjöd äventyr, och matställen för de hubgriga äventyrarna förstås. Mankunde göra forsränning, bungyjump, kanoting, ett slags ballongsegling på sjön, jetbåtstripp i en trång canyon, och massor av annat. Jag nöjde mig med att åak upp på ett berg med en väldigt brant bergbana, och titta på utsikten.
Vi åkte också till en liten f.d. guldgrävarstad, Arrowtown, som låg i närheten, och där fanns ett museum med saker som hade funnits i staden förr. Det roligaste tyckte jag var en gammal telefonväxel, som såg ut som den som fanns i Bensbyn när jag var liten, och där tant Vivan satt och drog i sladar och stoppade i små hål för att koppla samman dom som ville tala med varandra. Sen fanns det ett dass också, och där fick man sig en överraskning när man öppnade dörren. jag talar inte om vad det var.
På väg från Queenstown såg vi många vinodlingar, den som till äventyrs har druckit ett vin från en provins som heter Otago, skall veta att jag varit där. Vi kom också förbi en gammal järnvägsbro, över floden Kawarau. Det var där som det första bungyjumpet genomfördes av två killar 1988.Stället har numera till turisternas förnöjelse försetts med ett helt hus med saker som man köpa, tröjor och strumpor med bungymotiv, och annat krafs.. Väldigt spännande och nödvändigt. Jag tror att folk blir idiotiserade av att vara turister, Åtminstone när man ser vad de köper En person hoppade medan vi var där, och jag var förvånad över att det gick tll så, och skulle naturligtvis aldrig våga mig på det. Det var en tjej, och hon puffades ut från en plattform ut i luften 100 metrr ovenför mfloden under, fastbunden i fötterna, så att hon kastades med huvudet före emot vattnet, studsade uppåt och ner igen, innan hon slutligen stannade, med huvudet neråt, och fiskades upp av ett par killar i en båt, som gjorde loss henne. Fy attan så hemskt! Hon låg som en säck potatis i båten, och jag undrar hur hon kände sig. Det är här som jag tror att rubiken andra del är berättigad. Fjärtar man när man utsätter sig för sånt där? Jag fjärtade då nästan på mig bara av att titta på..