Jag har gått på Franz Josef!!!

I tisdags kom höjdpunkten på denna resa, tror jag. Vi åkte mot Mt Cook, NZ:s högsta berg, 3751 m. Fantastiskt landskap, bergskedjan framför oss bjöd på allt mer otroliga scenerier, sjöar turkosblåa, en intensiv färg som jag aldrig sett tidigare. Vädret otroligt, 26 grader, inte ett moln, solen i ensamt majestät på himlen. Vi hade fått anmäla oss på morgonen till att ta en flyg-eller helikoptertur över Mt Cook, men jag hade inte anmält mig.Det kostade en hel del, och och jag är ju snål av naturen. Vid lunchtid började jag fundera på om jag skulle ändra mig. Ja - nej - ja - JA! Pratade med chauffören, han ringde och frågade om det fanns plats. Det fanns plats. Vi kom fram, och blev visade till planet, ett "skiplane", jag vet inte vad det heter på svenska. Vi var totalt 7 passagerare, tre amerikaner, och fyra från min grupp. Jag den enda kvinnan. Piloten var svenskättad, hette Anderssen. Planet lyfte, och nu började en färd som jag aldrig kommer att glömma. Vi kom snabbt upp i höjden, jag vet inte hur högt, men vi flög ju över berget, så vi måste ha varit uppe på 4000 meter. Att se bergstoppar, glaciärer, blågröna med sprickor i, glaciärsjöar med isberg som piloten sa var större än ett tiovåningshus under sig går inte att beskriva. Allt ser så smått ut, och varje ojämnhet, varje snöfläck, varje utskjutande klipparti är så tydlig, att man nästan kan ta på dem. Sen sa piloten att eftersom vädret var så ovanligt fint, skulle vi landa på glaciären! Det är sällan man kan göra det, men i dag var en speciell dag.
Så han landade planet med de små skidorna, ett par meter långa, mitt på glaciären. Den heter Franz Josef-glaciären. Varför kom jag inte ihåg att fråga om. Där stod vi nu, på den största glaciären i hela bergskedjan. Jag är ju van vid snö, särskilt efter den senaste
vintern i Sverige,men det här var något särskilt. Snötäcket 150 meter ner till glaciärisen! Jag vet inte hur stor glaciären är, men jag skulle tippa 500x900 meter. Snön där var som grovsalt, kornig, men man kunde göra snöbollar av den. Australierna hade aldrig sett snö, och var alldeles till sig. Vi stannade där kanske 20 minuter, och det togs foton, jag skall försöka få in det här, och jag var så lycklig att jag hade tagit tillfället att göra detta. Jag kommer kanske aldrig hit igen, och vädret kanske inte skulle tillåta en sån utflykt ändå. Vi lyfte än en gång och flög vidare in över the South Alps, som de kallas, och såg nu under oss ett isfall, dvs. ett fruset vatenfall. Jag har foton av allt detta, men storheten, känslan av lycka går inte att fästa på foto. Detta var utan tvekan det häftigaste jag någonsin gjort, och det var värt varenda dollar som jag betalt. Vi landade utan problem och det var med darriga knän som jag gick till bussen och vi fortsatte resan.
Hela den här turen artar sig till något fantastiskt på det hela taget, jag är full av beundran inför det sätt som allt är arrangerat på. Och ni vet alla, att jag är ganska kritisk och inte faller i farstun för mycket. När jag skriver detta, är jag på ett hotell i Te Anau, på västra sidan av sydön, till väster om oss liggar det som man inte kan åka in i, ett otillgängligt fjordområde som bara bergsklättrare kan få se.Utom på ett ställe, Milford Sound, som sägs vara gudomligt vackert. Det har blivit kallare nu, det regnade lite i morse, men solen kom tillbaka. Det är bara 14 grader här, men vi håller tummarna för att det inte regnar i morgon. Under mer än 200 dagar kan man inte se Milford Sound tydligt. I morgon vill vi se det. Jag har snart inga ord för vad jag ser, jag hörde alltid förr i tiden att på NZ fanns det bara får och bönder, men det finns så mycket mer. Vi har besökt två ståtliga hem, ett i engelsk herrgårdsstil där allt fanns bevarat eftersom egendomen givits i gåva till staden Dunedin, där vi var i igår. Sen såg vi i dag något som kallas Larnach Castle, men som inte riktigt var ett slott, utan ett stort hus uppfört på 1860-talet av en rik industrialist. Det hade till skillnad från det tidigare, gått igenom många faser av förfall och vanvård, men var nu restaurerat, och vansinnigt vackert. Vi fick inte ta foton, men den som vill kan säker googla Larnach Castle, så kommer det kanske bilder. Man blir alldeles matt när man hör att allt, specialglas, möbler, textilier, stuckaturer, importerats från Europa och fraktats per båt hit . Hur visste dom vad dom ville ha, och hur kontaktade man leverantörer när det inte fanns telefon eller Internet? Och vad kan det ha kostat? Mannen på Larnach hade italienska stuckatörer som arbetade i elva (!) år där.
Sen har vi varit till en stor park med växter av alla slag, men nu nämner jag inget mer om sånt, för jag bara ger upp att beskriva det. Och jag blir nästan arg när jag tänker på min lilla patetiska trädgård, arg över att vi hemma i Sverige har så kort växtsäsong, och så svåra förhållanden på grund av vintern och frosten.
Till nästa gång...