Melbourne

Min första kontakt med Australien: Melbourne
Lördag morgon steg jag upp klockan tre!! för att åka till flygplatsen och vidare till Melbourne. Onödigt att säga att jag var ganska trött när jag om fram vid 11-tiden på fm. Det är två timmars tidsskillnad mellan NZ och den här delen av Austr. Jag checkade in på vad som enligt beskrivningen skulle vara M:s bästa Youth Hostel, centralt beläget och nyrenoverat. Jo, centralt beläget är det, men det är också allt. Det var ett experiment att ta in på ett YH , och jag kommer inte att upprepa det. Rummet är trångt, duschrummet är OK, men det finns inte att bord att sitta vid och skriva, jag sitter i sängen, det finns inget kylskåp, och det värsta av allt; ingen TV!!! Jag som inte vet vad jag skall ta mig till om jag inte kan se på TV. Jag vill ju inte gå ut på kvällarna i en stor stad som den här, ensam, så TV:n är ett bra sällskap. Precis utanför mitt rum är en terrass, där det sitter en massa folk varje kväll, och i lördags när jag behövde sova, var lördagsutegångsfåren samlade här och skrattade och drack. jag gick till receptionen och klagade, och fick reda på att efter elva får de inte vara där.., vilket lugnade mig .


Det låter mycket här. Trafiken är livlig, spårvagnar skramlar fram, bilat tutar, tågen från en närbelägen station fyller luften med sina karakteristiska läten, kakafoni kan man väl kalla situationen. I söndagsmorse vaknade jag pigg och utvilad klockan sju, och det var tur, för klockan åtta satte det mest helvetiska buller i gång som man kan tänka sig. Jag visste inte vad det var förrän jag kom ut på gatan, och fick se att man höll på att riva upp asfalten precis utanför huset här, och lastbilar, traktorer och en slags skrapa arbetad för fullt. När dagen var slut var också ny asfalt lagd, nya streck målade och maskinerna borta. Jag antar att man måste göra sånt på söndagar när det är mindre trafik än vanligt. Men många var arga över oväsendet.

.et främsta transportmedlet här är spårvagnar, de går kors och tvärs genom stan, och långt ut i förorterna åt alla håll. man kan köpa ett kort så att man åker en hel vecka för 30 dollar, dvs. omkring 200 kronor, om nu australdollarn fortfrande ligger kring 6,70 som den gjorde när jag åkte.
Jag passade på att åka flera resor på söndagen och fick en hygglig uppfattning om hur staden ser ut. Jag har tagit bilder som jag skall lägga in . M. är en jättestor stad, och har massor av höga hus. Man tänker närmast på Manhattan, men det är snygga byggnader, och det ger ett spännande intryck.mellan höghusen ligger gamla fina byggnader från sekelskifter eller äldre, och blandningen är ganska charmig. I dag åkte jag upp i den högsta av alla de höga byggnaderna, Eureka Buildning, 290 meter ovanför marken, 88 våningar. Vädret var jättefint, och åt alla håll fick man en imponerande vy. 3-4 miljoner människor bor här, så det är ju inte att undra på att staden är stor.
En annan sak som man ser genast när man går omkring lite, det är hur folk ser ut och vad det beror på. Folk, särskilt kvinnor, är även här så FETA, det är äckligt. Och det är inte att undra på , det finns matställen övrallt, Food Courts, med alla slags kök representerade, små hål i väggen, där folk köper något och tar med sig. de äter när de går, när de sitter, och när de står, jag har aldrig sett så många hålla något i handen och snaska på. Och de bär nästan jämt en burk med något sliskigt att dricka också. Caféer med jättestora kakor och muffins finns var 20:e meter. Det är som i USA.
Och jag hatar TOAST!!! Det som är riktigt dåligt här, och på NZ, det är brödet. Överallt skivat vitt fyrkantigt bröd, som för att överhuvutaget smaka något, måste rostas. Och till frukost är allt sött: yoghurten, muslin, marmeladen förstås, Om något kommer att driva mig till vansinne, så är det detta. Och kaffet förstås. Bara espresso, bitter, stark, vidrig. Jag kommer aldrig att vänja mig, men det finns ju inget annat, så det är bara att bita ihop... Jag har köpt ost, skivad, i plastförpackning, (man vet inte riktigt vad som är ost och vad som är förpackning) som inte smakar ett dugg, men som hjälper mig att låtsas att det allt OK
I går var jag på utflykt till det som heter Great Ocan Road, och vilket är kustvägen västerut från M. Vi åkte i en skumpig minibuss, 15 unga mäniskor och jag. En tjej satte sig bredvid mig ioch hon var inte alldeles ung, hon visade sig var 38 år, och universitetslektor i farmakologi från södra Braslien. Väldigt trevlig och intelligent, så det var roligt. Hon såg euroeisk ut, och hade tyskt ursprung. Utflykten kändes lite blaha-blaha efter NZ, men visst, det var vackert, stora vågot som slog in mot stranden, och någrra sandstensformationer som kallas "de tolv apostlarna! var intressanta, och en bit regnskog som förvånande nog finns i närheten fick mig att tänka på NZ, men annars...Jo, förresten, vi såg en koala i ett träd. Den var så söt, ganska stor, dubbelt så stor som en katt, och såg sömnig ut på en gren i ett träd. Att koalorna sover så mycket beror på att de måste smälta de eukalyptusblad som de varje dag äter två kilo av. Bladen är ganska svårsmälta, och tar all energi från de små koalorna. .
Apropå träd och sånt, så är den australiska vegetationen inget mot NZ:s men det är ju också så torrt, att saker inte växer som i NZ. man såg spår av braänder här och var längs vägen, Det var ungefär 60 km härifrån som det i fjol i februari inträffade en jättebrand där massor av hus förstördes, och 200 människor omkom.
Jag har läst lite tidningar, och det är förvånansvärt mycket med svensk anknytning skrivet här. Först och främst artiklar om Stieg Larsson och bräket mellan hans sambo och hans far och bror, recensioner av den första filmen i Millenniumserien, som nyss har haft premiär här, fina recensioner överlag, ett beslut från staten Victorias högsta domstol om att det inte är straffbart att slå sina barn som det är, vilket särskilt påpekas, i Sverige ( fast man kan bli åtalad om man gör det, så skillnaden är väl hårfin), och förstås små nyheter om ABBA.
Just nu pågår en jazzkonsert någonstans här utanför, det låter trevligt och oväntat. I morgon skall jag gå med min vän John Curtis på storbandskonert. John var pianist på kursen i Frankrike i fjol, mycket duktig, och han bad mig höra av mig när jag kom hit. Det har jag gjort genom att ringa på min nyförvärvade australiska Vodafonemobil. Jag kan ju inte ringa med den svenska mobilen här för åtta kronor i minuten inom Australien. så jag köpte en ny för 350　 kronor med ett betalkort. Tel: 0061-424274539, om någon skulle få för sig att skicka SMS.