Snacka om hetvägg

Inte i bemärkelsen "semla", den som Adolf Fredrik dog av, utan den som möter en när man kliver ur planet i Darwin. 35 grder!! Jag landade i går eftermiddag, och har nog aldrig känt en sån värme, men det är skönt. I morgon åker jag på den första delen av min iäventyrstur ut i okända områden i en nationalpark som heter Kakadu, vad nu det innebär. Jag kommer förmodligen inte att kunna lägga till mer här på bloggen förrän om någon vecka, jag tror inte Internetanslutningar finns i den sortens marker, där krokodilerna lurar. Vi hörs!

Gullranka, jag på Rotary och vad jag såg på revet

Det tropiska Cairns

Var kan man gå hem vid tiotiden på kvällen i kortärmad klänning, barbent och med bara sandaler på fötterna i 25 graders värme? Var kan man gå längs två kilometer vacker strandpromenad, där havet kluckar på ena sidan, och andra sidan är full av människor som sitter vid bord med grillplatser, vackert omgivna av planteringar? Där lampor lyser i det tropiska mörkret, och stjärnorna syns genom tunna molnslöjor? Där man (jag) känner sig så rofylld och lycklig som ingen annanstans?
Jo, I Cairns där jag varit de senaste dagarna. Jag har ju aldrig vistats i tropikerna tidigare, och om detta är tropiskt klimat, då älskar jag det.
Även om det regnar, vilket det har gjort en del, är det varmt, och vinden kan ta i, men den är ljum. Det är fantastiskt. Cairns är inte en stor stad, lite större än Gävle, ungefär som Linköping, 130 000 invånare. Turismen är den viktigaste inkomstkällan, och det syns genom det enorma antalet hotell, motell och affärer som säljer allt som turister tros vilja ha, och framför allt, turer till olika sevärdheter. Sevärdheterna här är framför allt Great Barrier Reef, och regnskogsområdena runtomkring. Jag har varit en dag till revet, man åker båt, och sen, om man kan simma, dyker man eller snorklar för att se korallformationerna och fiskarna som lever där. Jag, som inte kan simma, kunde sitta i en båt med glasväggar och se vad
som rörde sig vid den lilla bit av revet som vi besökte. Revet är 2300 km långt. Man kan utan vidare lägga en karta över Sverige över en karta på revet, och inte täcka det helt och hållet. Vattnet var "murky", som det heter på engelska, dvs. grumligt, och jag var inte särskilt imponerad av vad jag såg, Korallerna var gröngrå, och fiskarna, stora som torskar, var samma tre sorter hela tiden, Allt det färggranna som man ser på bilder är fusk, sa guiden, När man fotograferar under vattnet, och riktar ljus mot det man ser, träder färgerna fram. Inte vet jag.
En annan dag, åkte jag med en linbana 7 km genom regnskogen till en plats som heter Kuranda. Jag börjar vara ganska mätt på regnskog nu, det är ju en otrolig vaxtlighet, men inte någon större skillnad mellan den jag såg i Amazonas, eller på NZ. I Kuranda har det växt upp en marknad, där det säljs massor av grejer, aboriginsk konst, kläder, glas, t-shirts, och allt möjligt krafs. Jag blir alldeles trött av det. Sen finns det förstås, precis som här i Cairns, massor av matställen, med smörgåsar och kakor som är precis som i USA, jättestora. Det syns på folket också...
Apropå aboriginer, så finns det många här i Cairns, jag har ju knappt sett några tidigare. Dom verkar inte delta i samhällslivet, sitter vid trottoarer och kafebord, och gör ingenting. Väldigt få jobbar. Här på hotellet är det en kille som serverar. Jag vet inte varför det är så här, de flesta australier som jag talat med, säger att abos inte "vill göra något", men jag kan inte tro det.
Jag har också varit på ett Rotarymöte, mycket trevligt, där den som höll föredrag talade om Anzac Day, som är nu på söndag, och där man högtidlighåller minnet av alla de från Australien och Nya Zealand som stupat i de två världskrigen. Just denna dag 1915, klockan 4.28 på morgonen inleddes landstigningen i Gallipoli i Turkiet, som hade förödande konsekvenser för just soldaterna från Anzacregionen, eftersom de skickades in först och sköts ner i massor av fienden.. Ett minnesmärke finns här, där man bl.a. ser en klocka, som alltid står på 4.28..
Här har nu nyheterna mest talat om flygstoppet i Europa pga vulkanutbrottet, men en annan, inhemsk sak har dominerat rubrikerna också. Premiärministern Kevin Rudd, som är en blek, blond okarismatisk femtioåring, har försökt genomföra en sjukvårdsreform. Jag vet inte vad den innebär mer än att de enskilda staterna har haft en mycket varierande sjukvård, och tidigare själva bestämt hur de ville sköta den. Nu kommer i stället allt att likriktas överallt, och några stater får mer pengar, medan andra får dela med sig. Så Rudd, labourledare, har fått göra långtgående eftergifter för att få alla staterna med sig, Fortfarande har inte Western Australia skrivit på. Detta har debatterats livligt från olika utgångspunkter.
Ännu en sak, som har hänt är att en maffialedare i Melbourne som satt inne på livstid för ett otal mord på motståndare, Carl Williams, i måndags mördades av en medfånge i det fängelse, som beskrivs som det hårdast bevakade i hela Australien. Mördaren använde en stång från en motionscykel, och slog helt enkelt in huvudet på Carl, som var 39 år och såg ut som en barnrumpa. Det konstiga var att trots övervakningskameror, ingen av vakterna såg det hela, och att det tog 25 minuter innan någon upptäckte det. Detta har lett till spekulation om att det är något mystiskt med det hela, det talas om poliskorruption, och att det skulle vara uppgjort. Polisen i Melbourne fruktar nu också repressalier från de andra maffialedarna.
Jag flyger till Darwin i morgon för att på söndag börja en ny tur, och slipper alltså nu planera själv i fjorton dagar. Då kommer jag att vara i Adelaide. Det är nu som jag skall få se Uluru och Alice Springs, och en massa annat intressant. jag vet inte hur Internettätt the Outback är, men jag kommer tillbaka när jag kan.

Utsikten från mitt fönster, där som sockerrören böja sig för vinden, skog längs vägen

Längs Pacific Highway 1

Regnet det bara öser ner.
Den som hädanefter påstår att Australien är ett torrt land, kommer att få på moppe av mig. Det har regnat nästan varenda dag, ibland bara lite, ibland, som i dag, hela dagen från lunch. Och det öser ner. Jag trodde att regnsäsongen var slut här nu, men tydligen inte. Nå, det gör inget, jag hade bara planerat att sola i dag, det har ju inte blivit många tillfällen till det under den här resan. Jag får väl åka till Mallorca när jag kommer hem.
Jag är nu i Airlie Beach. Detta är huvudorten för besök till The Whitsundy Islands, 74 öar av stor skönhet, sägs det. Jag skall åka dit i morgon, hoppas det inte regnar då. Dit, alltså, jag skall få se tre öar. Mer hinner man inte med på en dag. Härifrån kan man också åka till Stora barriärrevet, men jag väntar med att se det tills jag kommer till Cairns. När det inte regnar är det underbart här, jag borpå ett hotell alldeles vid stranden, det är skapligt fint, och med ett skapligt pris. Utanför hotellet går det promenadvägar längs stranden, just nu är det ebb, och utsikten därför inte lika fin som i förmiddags. Stranden är inte så stor, i morgon skall vi komma till en som är 7 kilometer lång, men den här är nära. Jag låg ute en stund i förmiddags, det finns gräs också, inte bara sand, som jag har svårt för. Ingenstans här har jag sett parasoller och solstolar, så man får ligga på en handduk på sanden, Sen har man ju sand överallt i kläderna och på kroppen, även på de mest osannolika ställen. Jag vet inte om bekvämlighet på stranden krockar med den äventyrsanda som man gärna odlar här, eller om skälen är andra. En ljum bris fläktar och luften är , med Karlfeldts ord, mättad med tusende malvor. Jag har aldrig känt något sånt tidigare. Härligt.
Här skulle jag gärna stanna ett tag till, men tyvärr. på söndag får den grå vovven springa med mig till Cairns. Sen är denna del av resan slut. Resan från Noosa tog först en hel dag, sen från Rockhampton där jag hade sovapaus på natten, hit i går nästan 8 timmar. det är inte bara att det är lång väg, Greyhound tillhandahåller paket- och tidningsleveranser längs vägen till små samhällen som visst inte har annan förbindelse med yttervärlden. Som lantbrevbärning ungefär. När man sitter på bussen och tittar ut, inser man hur stort detta land är, och ändå är jag bara på kanten och petar. Hela det inre och bort mot väst är ju tio gånger så stort. Längs vägen som jag åkte i går växer tunn skog, med buskar på marken, ganska trist egentligen. Kossor betar här och där, roliga kossor, de heter Brahman, och ser ut som indiska heliga kor, med en puckel och hängande öron. Jag vet inte varför de är så vanliga här, de ser inte ut att ge varken mjölk eller kött, även om de inte är så magra som indiska kor. Det är väl som med de konstiga stickemössor som unga killar har på sig, även i 25 graders värme, en fluga.
Man har problem med trafikdöd här, först och främst låter man 16-åringar få körkort, och sen, på grund av de långa avstånden, händer många olyckor med folk som somnar vid ratten. I förebyggande syfte finns det därför överallt längs vägen skyltar med glada tillrop som : "Break the drive, stay alive", "Tired drivers will be dead drivers", "Rest, or you will rest in peace". Man ser dem ju i alla fall.
En annan sak som man ser är ortnamn. de varierar från att vara tagna från grekisk mytologi, engelsk politik till Aborigineespråk. Några exempel: Grekisk mytologi: Calliope Creek (hon var en av musorna, dansens, tror jag), Raglan (han med ärmarna), Gladstone (premiärminister tror jag under drottning Victorias tid). Aboriginska ord: Kuttabol (!) Woolomolo, Wagga Wagga, ofta upprepade stavelser, och mycket -oo.-oomo och sånt.
Men det som man ser mest längs vägarna i Queensland är de enorma fälten med sockerrör. Man minns ju från "Törnfåglarna" hur en av huvudpersonerna, Megans´man, som var borta och arbetade jämt, gick där och högg sockerrör. Men tjusig var han, svettig och manlig. Numera huggs rören av med maskiner, men då måste det ha varit fruktansvärt tungt. En viktig stad i sockerområdena heter Gin Gin. Jag påpekade för busschauffören att det var fel namn, staden borde naturligtvis heta Rum Rum i stället. Han tyckte det var jättekul och hade aldrig tänkt på det förut. Vad tänker folk på? På ett ställe hade man plöjt och harvat en bit sockerrörsfält. Jorden var så vacker, jag skulle ha velat gå ut och känna på den. Den var rödbrun, och såg "fet" ut. Så tänker en Farmareflicka.
Och regnet fortsätter att falla....
　

Snoofsigt och elegant

Noosa är en badort, som säkert är tjusig, om man bara kunde se den. Här härskar den diskreta charm som någon författare sade att borgerskapet har. Längs stränderna har nya villor och turistkomplex byggts, men man har också dolt dem med höga murar. En stackars nyfiken förbipasserande får nöja sig med att i bästa fall se andra våningen på husen som sticker upp ovanför murarna, men kan ändå inte se mycket, eftersom träd och buskar skymmer. En gata, Hastings Street, finns att promenera på, och den är ganska hopplös. Det finns bara restauranger som är svindyra, de annonserar med lunch för 32 dollar, och middag för 59, och är följaktligen ganska tomma. Här finns dock tjusiga männiksor, det kan man konstatera. Längs gatan finns också en mängd boutiquer, med mestadels damkläder i massor, handväskor och skor, Där flanerar damer som ser ut som om dom skulle ha råd att köpa det som finns, men personligen blir jag bara trött av att se alla dessa varor. Apropå råd, så vill det till att köpa ett hus i Noosa Heads, som denna del heter. En titt i fönstret på de otaliga fastighetsmäklarkontor som också kantar Hastings Street, visar att man får lägga upp minst 3-8 miljoner för ett hus här längs stranden. Alltså Australiska dollarmiljoner, dvs. 20-60 miljoner svenska kronor!. Men husen är läckra Det finns en annan del av Noosa, den där jag "bor", som verkar lite mer vettig. Här finns sånt som folk behöver, bensinstation, bageri, Woolworths, som är en jättestor livsmedelsaffär, och annat. Där finns också ett hotell, Noosa Village Hotel, dit jag i går kväll travade iväg, ca 10 minuters promenad, för att gå på Rotarymöte.
Men det blev inget möte. Det är först i kväll, jag hade tagit fel på dag.
I dag har det regnat hela dagen, Och lite kyligt är det också, dvs, förmodligen bara 25 grader. Det har regnat över hela Australien i år tydligen, jag hördepå radion att ökenområdena i centrala delen nu börjar grönska, för första gången på tio år. Det finns en uttorkad sjö nordost om Adelaide, som lever upp bara när det har regnat, och man ordnar nu resor dit för att folk skall få se den otroliga växtlighet och det djurliv som finns under den vanligtvis torra ytan. Jag hade gärna åkt dit, men dessa resor går först i juni och juli, och då skall jag ju enligt planerna vara hemma och titta på svensk växtlighet.
En sak som jag ser i regnet, är att bilar stänker vatten på fotgängare på trottoaren, utan att ta hänsyn alls. Bussarna som stannar vid trottoarkanten, är bra på att ge väntande en ordentlig dusch. Jag har undrat varför och i dag kom jag på det: Man har inga dräneringsbrunnar längs gatorna, vattnet har alltså ingenstans att rinna ner, utan får väl torka bort. .Kanske för att regn inte är en realitet här. Och bilister lägger väl inte märke till att de sprutar vatten omkring sig. Alla möjliga små detlajer finns som förvirrar och förargare en. Låsen på dörrar, t.ex. de är tvärtom mot hemma. Jag har kämpat nu med dörrarna till min lägenhet här, och varje gång är orsaken att jag reflexmässigt vrider åt höger för att öppna, medan jag borde vrida åt vänster, vilket känns konstigt. Med vattenkranarna är det samma sak, det som är kallvatten hemma, är varmt här. Förresten så har man överallt två kranar, en för kallt, och en för varmt vatten, det har jag knappt sett i Sverige på många år.
Så det är inte bra årstiderna och trafiken som är tvärtom.
I morgon åker jag vidare norrut, jag måste vara i Cairns den 19::e- Och det är LÅNGT dit än. Jag får åka hela dagarna , nästan. Men det var ju meningen med att resa så här, att jag skulle känna avstånden. Dom känns särskilt i fötterna, som sväller i värmen och stillasittandet.

Titt på paradiset

　
Utsikten från mitt fönster (på nittonde våningen

Från paradis till uppnoosigt ställe

Söndag 11 april
De sista timmarna i paradiset var varma, för att inte säga heta. Skönt. Jag känner mig totalt annorlunda i värmen, avslappnad, utan oro. Himlen var jätteblå,. inte ett moln syntes. Trots detta gav jag mig av. Det var dags att se något nytt. Jag tog bussen klockan ett, målet var Noosa, vilket jag inte vet mycket om, men alla säger att det är fint, och totalt olikt Surfers. Vi passerae Brisbane, och jag kände mig nöjd med att bara åka igenom en stor stad. Resan till Noosa skulle ta två timar drygt. Landskapet utanför var inte särskilt intressant, mest buskar, något hus här och där. Enstaka träd emed intensivt korallröda blommor. Stora träd. Och aldrig kommer jag tillräckligt nära för att fotografera dem.
En halvtimme innan vi kom fram till Nossa, började det regna,. Molnen hade hopats på himlen, men jag trodde inte att deet skulle beröra oss. Men nu piskade regnet busstaket, längs vägen uppstod en tät dimma av stänk, och det plaskade upp omkring bilarna. Kul, att komma fram till ett ställe man inte känner till, och att stå i piskande regn. Och jag som hade stoppat ner alla varma kläder längst ner i resväskan, efter vistelsen i paradiset! Någon minut innan vi kom fram hade regnet upphört,, mirakulöst. Och varma kläder kunde jag glömma, det är inte som hemma där det blir kallt i regnet. Här var det varmt, ångande. Javisst, jag är ju i tropiska nejder nu.
Och nu visade jag prov på den effektivitet som jag ibland framgångsrikt ådagalägger. Vi kom fram 17.25, jag visste ine hur man skulle komma till den lägenhet som jag hyrt för tre dagar, men det kom en buss, chauffören talade om att jag måste ta en annan buss för att komma dit jag ville. Den bussen kom, jag frågade,chauffören visste inte, men hela bussen deltog i att hjälpa mig, och tala om var jag skulle stiga av. Mörkret föll snabbt, som vanligt, och när jag klev av på den hållplats man visatmig, fann jag snart Cayman Q uays, som stället heter. Jag visste att ingen skulle finna där, receptionen var stängd, men det fanns ett kuvert med förklaringar till hur man hittade nyckeln och så vidare. Med hjälp av en gäst som visade mig till rätta, kom jag in i studion, som såg OK ut, coh nu ville jag finna någonstans at köpa en flaska vin och något att äta. Samme man som tidigare kom just ut genom en dörr, och han visa vart jag kunde gå. Först till en Bowls Club (jag vet inte vad bowls är, något slags sport, tror jag) fick tag på en flaska vitt vin, sen till en fish&chips shop i närheten. Fick fish &chips och så tillbaka "hem". Klockan var nu 18,20. Mindre än en timme, jag hade hittat dit jag ville, installerat mig, lärt mig vilka nycklar som måste användas, fixat vin och mat, och fått i gång luftkonditineringen. Inte illa. Men jag fick hjälp. Folk är otroligt hjälpsamma, och nyfikna, det är lätt att vistas här, Det känna inte som iutlandet, jag känner mig hemma, fastän jag hela tiden möter nya miljöer. I morgon skall jag gå på Rotary här i Noosaville. Det skall bli spännande. Kvinnor är inte vanliga här i Rotarysammanhang..

Ensam högt uppe i det mörka paradiset...

　
Bra rubrik, eller hur? Och det är sant! Jag sitter på nittonde våningen i ett hotell i Surfers Paradise. Och det är mörkt ute. Mörkret faller här väldigt tidigt och väldigt fort. Klockan sex är det kolsvart. Klockan är nu 1935 på torsdagskvällen. Jag hade inte planerat att åka hit, men de varierande åsikter jag hört från olika personer gjorde mig nyfiken, Och jag är ju i Australien för första och kanske enda gången....
Men tillbaka ett par dagar. Jag var ju i Sydney senast. Sista dagen passade jag på att utnyttja mitt busskort till fullo(! EU-uttryck som jag egentligen inte gillar) genom att resa omkring lite hit och dit i förstäderna. Den första resan slutade snöpligt mitt på gatan, när bussen jag åkte med bara la av. Chauffören försökte få i gång motorn igen, men inget hjälpte, så jag gick därifrån och tog en buss tillbaka till utgångspunkten, Nästa resa började med att jag frågade chauffören vart han skulle åka, och han nämnde ett namn som naturligtvis inte betydde något, men jag klev på.
När jag hör ordet förstad tänker jag på områden med stora betongkolosser i Tensta eller Botkyrka, och jag blev snart ganska överraskad när jag förstod att det i Sydney betyder vidsträckta områden med enfamiljshus och här och där ett centrum med affärer och resturanger och annat nödvändigt. Det tog 50 minuter att komma fram till ändhållplatsen och då hade vi passerat säkert tio förstäder med olika byggnadsstilar, olika standard och olika etnisk tillhörighet: italienare i en, greker i en annan, kineser i ännu en annan, vilket återspeglades i den allmänna stilen. ganska intressant. När jag tittade på kartan var denna långa resa bara en liten del av Storsydney, och jag undrar hur folk kommer till sina arbeten på morgonen, när det är så långt.. Nu fanns det att ganska omfattande tågnät, som förmodligen är snabbare än bussarna, men dessa förstäder ligger i alla fall långt ut från centrum Jag blev fruktansvärt trött av att ens tänka tanken att bo så där.
På måndag morgon klev jag upp tidigt för att åka med Greyhoundbussen norrut. Jag skulle åka till Byron Bay, en lång resa för att komma uppåt en ordentlig bit första dagen av min odyssé, 14 timmar skulle det ta, när man ser på kartan fattar man inte hur stort detta land är. Under en stor del av resan hade jag sällskap vid min sida av en ung herre, som det var roligt att prata med. Sam, 11 år. Jag tror inte att jag någonsin talat med n elvaårig pojke, det vimlar ju inte precis av dom i min omgivning. Han berättade om sina föräldrar som var skilda, och sina nya små systrar, och att han skulle åka till sin mormor i Macksville, och mycket mer. Det är skollov här denna vecka ut, När jag berättade att jag var från Sverige hade han ingen aning om vad det var. Hela Europa var något som inte fanns i hans värld. Han var nyfiken på vilken sorts sport vi sysslar med, men blev konfunderad när jag berättade om skidsport och ishockey, och att vi kanppast alls spelar rugby och kricket, Sen frågade han om språk, och det roligaste ha sa var när han påstod att men här pratar australiska, och inte engelska. Han sjöng små sånger för mig, och var allmänt jättegullig, Och han sa "thank you" och "please", vilket jag inte trodde att barn fick lära sig nuförtiden, Han var en mycket trevlig reskamrat
Sen stannade bussen så småningom för matintag på en slags vägkrog, och jag förvånade personalen med att be om en tallrik och kniv och gaffel för att äta min kycklinghamburgare med salsasås på. Jag kan inte acceptera att sitta med maten i en pappersförpackning som man håller i handen och äta direkt , men det tycks vara väldigt vanligt här. Kanske också i Sverige, men jag går ju aldrig på såna ställen. Sen kom jag fram till Byron Bay, och stannade en dag där . BB är Australiens östligaste punkt, tydligen ett f.d hippieställe, att döma av de stora antal gubbar som jag såg med långt hår hopfäst med ett gummiband. Unga killar fanns det också gott om, uttråkade trettioåringar som satt och käkade pizza efter surfingen, antar jag. Dom hade också långt hår, men utan gummiband. Stranden var väldigt vacker, men det är visst alla stränder här. Sen kom jag som sagt fram till detta paradis där jag är nu, som jag ännu inte har någon uppfattning om. Det liknar på något sätt Costa el Sol. En sak såg jag direkt, och det är något som jag inte förstår. Folket här, de man ser på gatan, är ju inte precis några högoddsare, Jag kommer att tänka på engelska badorter när det gäller publiken. Men jag bor på ett tjusigt hotell,, inte alldeles billigt, och frågan jag ställer mig, också när jag slängt ett öga på priserna på lägenheter till salu är : Hur har dom råd? Och vem köper en lägenhet som kostar fem-sex miljoner när man aldrig ser någon som ser ut att ha råd med sånt? Och var håller "det vackra folket" hus? Jag kanske borde gå ut och kolla. men det är det tråkiga med att resa ensam, särskilt i min ålder; man kan ju inte gå ut. Det sitter unga människor och delar ut reklam för ställen att roa sig på, men dom ger aldrig någit till mig. Man syns inte längre, man finns inte längre, kanske? Och jag brukade ju inte undvika att roa mig, förr,,
NÄSTA DAG
Mörkret vek, solen steg upp, och det gjorde även jag. Jag hade sovit som en stock, från 11 till 7.30 på morgonen. Klädde på mig och gick på en promenad. Det är, som jag sa i går, trevligt här. Trots jättehöga hus, 40-50 våningar, känns det inte trångt. Det är gott om utrymme, och man har gjort vackra planteringar mellan husen. Jag var ute och gick i två timmar, och tittade sen in i en mataffär alldeles brdvid hotellet. Köpte en avocado, coleslaw, en baguette och en bit melon till efterrätt..Och en flaska vitt vin. Det är som i Sverige med alkohollagstiftningen. Man kan inte köpa vin och annat i mataffären, utan måste gå till en "bottle shop". Men det finns många såna, så man behöver inte gå långt, tack och lov. Jag fick en härlig lunch. Avocadon var så perfekt, att jag nog inte har sett något liknande, och melonen var söt och saftig. Men så odlar man ju all slags frukt lokalt. Jag har saknat frukt och grönsaker, när man äter på vanliga ställen får man inget sånt. Och jag har kaffekokare och kylskåp på rummet, så att de är enkelt att förse sig. Och det blir billigare. Det är dyrt här, ingen mat kostar under 100 kronor, och pasta är jättedyrt, 22-25 dollar, vilket innebär 150-175 kronor. För pasta! Och vinet kostar som hemma. En liter bensin kostar under tio kronor, alltså billigare, men det är nog det enda jag sett. I kväll skall jag gå till en indisk restaurang och köpa med mig något gott "hem".
Jag blir kvar här i morgon och på söndag åker jag till en plats som heter Noosa, och ligger norrom Brisbane, på det som kallas the Sunshine Coast. Precis som om det inte är sunshine här. Bilder kommer..

Vyer från Sydney, Jag, Manly beach, Darling beach, Bron o operan

Sydney

Sydney
I dag, annandag påsk, är det min sista dag i Sydney. Fem dagar har jag varit här, och vad har jag gjort? Massor och ingenting. De två första dagarna hade jag sällskap av Luisa, som jag träffade på resan från Melbourne. Hon är läkare från Valencia, specialist på autoimmuna sjukdomar och en lustig person. Tydligen rik, eftersom hon talade om alla fastigheter hon äger i Valencia, men samtidigt mycket sparsam för att inte säga snål med vad hon ville ge ut på denna resa. Hon bodde på backpackerhotell, dvs. hotell av lägre standard och med massor av ungdomar, och hon hade fått kuponger till ett ställe som erbjöd buffé för 4.95, dit vi gick, jag full av misstänksamhet. Men det var överraskande bra, med massor av mat att välja på, och ett glas vin för 3 dollar, vilket inte är vanligt annars. Vi var förstås till Operahuset, och beundrade det vederbörligen, vi gick upp på Sydney Harbour Bridge, så långt men kunde gå och tog foton av varandra, vi åkte färja till Manly Beach, den klassiska surfingstranden. Den var fin. Någon hade sagt att den är liten, men det tyckte jag inte alls. jag har senare varit både till Bondi Beach och en mindre, lite lugnare strand som heter Bronte, och som var finast,, tyckte jag. Vågorna var högre och såg roligare ut än på de andra två. Men vad vet jag, surfing är ju inte precis något jag känner till. Luisa och jag var till Darling Harbour, den gamla handelshamnen som blivit övergiven och var en skamfläck mitt i Sydney, tills man för ett tjugotal år sedan gjorde om den till ett nöjesområde med massor av saker att göra; zoo med australiska djur, akvarium med hajar och andra havsvidunder och massor av restauranger. Ett konferenscenter och ett kasino skall visst också finnas där. Och ett maritimt museum där vissa utställningsföremål ligger fullt synliga i vattnet; en ubåt, ett gammalt segelfartyg, militära jagare eller vad det nu heter. Jag har inte besökt något av dessa ställen, Jag har bara gått omkring och tittat på vad som händer på gatorna. Det är minst lika intressant som att gå på Zoo.
Det har ju varit påsk, och det innebär tydligen att den del av Australiens befolkning som inte bor i Sydney kommer hit. I synnerhet barnfamiljer. Det kryllar av trötta, gnälliga ungar som skriker för att dom inte orkar mer. Och här på hotellet är det också byst med barnfamiljer. Man är ju inte van vid ungar i korridorerna på hotell annars. Men tyvärr. Det är fruktansvärt mycket folk överallt. Jag blir så trött, att jag har kommit tillbaka till hotellet vid fem-sextiden på kvällen och inte gått ut mer. Jag har också nu beslutat att aldrig åka till Kina,. Minst en miljon kineser är här, och nu skall jag säga något som kanske förargar somliga. Dom är inte trevliga. Dom är sura, särskilt männen, dom är oartiga, tränger sig före, tar inte hänsyn till andra, och talar väldigt högt på ett språk som låter jättejobbigt, och ser likadana ut allihop. Och dom är många. Jag skulle vilja säga att tre av fyra personer på gatan är asiater av något slag, Så som sagt, att åka till Kina är inte nödvändigt. Hela stadsdelen här bredvid är också full av kinesiska restauranger, konstiga apotek , massagelokaler och och marknader där miljoner saker säljs, t-tröjor, skor, kläder, kosmetik m.m. och stånden dignar av prylar. Jag får panik av allt.
Jag har åkt buss och färja en hel del för att se på stan, och överallt finns bostäder, tätt hopträngda, man har nästan inget utrymme omkring sitt hus. Varenda kvadratmeter är bebyggd. Man kan se olika byggnadsstilar som tyder på att hus har tillkommit vid olika perioder av förtätning av områdena. Längs stränderna som är många, ligger fantastiska hus , många gamla och vackra, men överskuggade av nya hus som sprängts in emellan. På min tomt i Kisa skulle man kunna sätta in minst 6 nya hus, om det vore som här.
Nej, jag klarar inte av trängsel och trafik som den här. Det har varit intressant att se Sydney, men jag tror inte att jag vill komma tillbaka hit. Jag tror att det var en vacker stad för kanske 30 år sedan, men inte nu. Områdena kring hamnen är förstås fantastiska, operahuset är bara så vackert. Tyvärr har jag inte sett det i riktigt fint väder, det har varit väldigt ostadigt, molnigt och regnigt nästan varje dag. Och inte särskilt varmt. Hela den här resan är ungefär två veckor för sen, hösten har redan börjat här. I skyltfönstren visar man varma kläder, och folk går omkring med stövlar och yllekoftor. Apropå skyltfönster, det finns affärer och gallerior överallt, och hur somliga överlever, fattar jag inte. Ett australiskt klädmärke har jag fäst mig vid, dom har läckra roliga annorlunda kläder som jag skulle vilja köpa av. Dom heter Cue. Annars finns alla vanliga märkena som Kookai, Gap, French Connection m.fl. Och naturligtvis, Gucci, Burberry, Louis Vuitton, med nästan inga kunder som överallt annars i världen. Inga H & M dock, vilket är skönt, men förvånande.
I morgon tar jag Greyhoundbussen mot norr. Kusten med alla badorter väntar, men jag kommer att hoppa över både Surfer´s Paradise och Brisbane, jag orkar inte med mer folkträngsel. Jag stannar längre på kusten längs Queensland i stället. Eftersom det är norrut, hoppas jag det är varmare också.
Vi hörs...

Från en storstad till nästa....

Det är nu en vecka sedan jag skrev sist. Jag har inte hunnit, eller inte orkat. Storstäder suger musten ur en, och jag har gjort många olika saker den senaste tiden. Lite kort; varit på storbandskonsert i en förstad till Melbourne med John, min pianospelande vän. Storbandet spelade gamla låtar och var väl inte i klass med Sandvik Big Band, men det var anspråkslöst och trevligt. Tidigare på eftermiddagen hade jag varit på guidad tur i ett konstgalleri. Guidningen gjordes av Johns fru, Lynne, som efter pensioneringen har låtit sitt konstintresse blomma ut för fullt. Hon målar själv, djärva, färgrika dukar, och hjälper på frivillig basis med olika saker på galleriet. Hon pratade om "Kubism i allmänhet och i synnerhet australisk kubism". Intressant och kunnigt.
På fredagen var jag så på International Flower Show. Vädret var fantastiskt, och blommorna otroliga. En särskild utställning var blomsteruppsatser, och jag har aldrig sett så kreativa och fantasifyllda skapelser. En hel avdelning var kvinnofigurer med krinoliner och andra kläder i form av blommor. Det bara inte går att beskriva allt som fanns.
Min sista kväll i Melbourne var på ett jam i ett f.d garage, som gjorts om till musiklokal. John var där och lyckade få upp mig att sjunga, vilket jag ju inte har gjort på flera månader, men publiken, ganska liten, 30 pers, uppskattade det i alla fall.
Nästa morgon var det tidig uppstigning igen för min tredagarstur till Sydney med en "äventyrstur". Detta tycks innebära dålig mat, dåliga hotell och dåliga bussar. Jag bävar inför mina 14 dagar med en liknande tur genom hela den australiska kontinenten från Darwin till Adelaide i slutet av april. Jag har väl aldrig varit någon anhängare av campingliv och sånt. men OK, jag kom fram till Sydney på måndagen. Då hade vi besökt Australiens skidområde nummer ett, en ort som heter Thredbo i närheten av Mount Kosiuszco, som är över 2000 meter högt. Det som gjorde mest intryck från den dagen var dels den smala väg längs bergssidan som vi färdades på, med bråddjupet precis vid sidan av vägen, och dels synen av avbrända bergssidor. Förra året ödelades tusentals hektar skog av bränder. Det ser spöklikt och kusligt ut med träden som är svartbrända eller alldeles grå, och man vill inte vara med om något sådant.
På måndagen var vi i Canberra, huvudstaden som byggdes helt ny på 20-talet för att man inte kunde komma överens om vilken stad som skulle bli huvudstad, Melbourne eller Sydney. Man löste sålunda problemet genom att bygga en ny stad mitt emellan. Precis som Brasilia, som jag besökte förra året, är jag fascinerad av detta att allt är nytt, ingen gammal inre stadskärna med små krokiga gränder finns, utan allt är renlinjigt och välordnat. Man har ju också haft fördelen att kunna ta till obegränsade ytor, och dessa städer ger ett luftigt och rymligt intryck. Vi besökte parlamentshuset och fick en grundlig genomgång av australisk politisk historia. Visste ni att en premiärminister försvann när han gick ner till stranden väster om Melbourne för att simma, troligtvis uppäten av en haj, och en annan dog medan han hade sex. Med sin fru, dock. Parlamentshuset var väldigt vackert, med australiska materiel i allt. Särskilt golvet i den stora salen var ljus rödbrun parkett av ett träslag som jag inte minns namnet på, och parlamentslokalen var grön, medan senatens lokal var rosaröd. Mycket imponerande.

Sent på kvällen i förrgår kom vi fram till Sydney, och än så länge bara går jag omkring och gapar över allt jag ser. Det är så stort!! 4 miljoner människor bor här. Jag tror inte jag har sett en så stor stad sen jag var i New York. Och jag är jättetrött av att promenera och av alla intryck, så jag väntar med min åsikt om denna spännande plats till nästa gång jag skriver. En sak dock och dett är smått otroligt. Jag var på middag i går med min väninna och kollega från Bryssel, Marja, som just råkade vara här på samma gång, eftersom hon är i Australien för att besöka sin son Karl, som f.n.vistas i Brisbane. Det kändes ganska otroligt att träffa någon som man känner så väl, så här långt från Europa. Hennes dotter, Anna, som jag inte sett på tio år, var också med. Vi hade alltså planerat att träffas, det var inte slumpen som gjorde det. Men i alla fall...

Bilder från Sydney kommer....