På jakt efter Mount Taranaki

Enligt dem som sett det, är Mount Taranaki , Nya Zeelands motsvarighet till Japans Fujijama, mycket sevärt. Den tur som jag skall ta nästa vecka går inte förbi västra Nordön, så jag ville åka på egen hand för att se Taranaki. Shirley och jag tog alltså bussen ner till New Plymouth, den stad som ligger närmast. Hela området kallas Taranaki för övrigt. Jag hade gjort det klassiska misstaget att bedöma att bussresan skulle ta högst tre timmar enligt kartan, men det visade sig att det tog 6 timmar! Dessutom hade vi en timme till Auckland härifrån Warkworth, där jag är nu. Vi steg upp klockan 5!! Shirleys son var snäll och körde oss till Auckland. Bussresan sydvästerut var intressant, den ledde genom en räcka olika landskap. När vi lämnat de industriområden med otaliga byggvaruhallar, bilaffärer och heminredningsvaruhus (inget IKEA, dock här) som numera kantar städerna, kom vi ut på en ganska platt sträcka, men i fjärran kunde man se blåa höjder, den inre delen som är full av utdöda vulkaner, och som jag kommer att beöka senare. Vi passerade en trist stad, Huntly,som tidigare varit centrum för kolbrytning, men numera tycks leva en avslagen tillvaro med jag vet inte vad som huvudsysselsättning. De skom vi ut på ett område som var ganska platt, Nästa 10 mil togs upp av mjuka kullar med betande djur som klättrade uppför de ibland ganska branta kullarna. Ingen odling av sånt som vete och andra grödor tycks förekomma här, förmodligen för att terrängen är alltför ojämn att odla på.
Hemma har jag en växt som jag vårdar ömt, och som jag tar in varje vinter för att den inte skall dö av frosten. Den belönade mig i fjol med tre blommor, ungefär 30 cm höga. Det är en Agapanthus, en liljeväxt som har blåa, bolliknande blommor. Här växer den vilt överallt, längs alla vägar och anses vara ett ogräs. Den blir ungefär en meter hög, och med blomställningarna blir den minst lika hög som jag. Det mesta har nu blommat ut, eftersom hösten närmar sig.´, men man kan föreställa sig hur fantastiskt det ser ut när alla stora blåa blommor lyser överallt. Överhuvudtaget är det en sak som jag insett här, men som ingen talat om tidigare, och det är den otroliga vegetationen. Tropiska växter kivas om utrymmet överallt, det ser ut som regnskog på sina ställen: alla tänkbara gröna färger och former och storlekar finns. Ormbunkar stora som träd, tujalikande buskar med ljusgröna fluffiga grenar, andra träd som ser ut som jättestor broccoli, ganska vanliga tallar, men med angoralikande nålar, och massor av annat. Allt som vi har i våra trädgårdar, från stenpartiväxter till träd, men allt är fem gånger så stort som hemma. Underbart. Sen kan man ju se parker och trädgårdar där all denna frodighet hålls i schack, men det är ute längs vägarna som man ser att man inte är i Europa.
Nästa del av resan utgörs av ett område med stora knölar, en del bevuxna med samma växtlighet som jag nyss beskrev, andra utan träd , kanske där människan har huggit ner växtligheten. Knölarna är, tror jag, slocknade vulkaner, men de är inte stora, och de står tätt, tätt och ger ett dramatiskt intryck. Jag kom att tänka på landskapet vid Brösarps backar, men detta är tusen gånger fler kullar, och topparna är vassare. Mycket fascinerande. Sista 20-30 kilometerna kommer vi ner genom en canyon med hårnålskurvor, en forsande ström vid sidan av, och denna grönska överallt. Sen är vi framme i New Plymouth, där vi ger oss ut på jakt efter berget.