((Ayers) Rock around the clock

　
Klockan 5.10 skulle vi lämna Alice Springs på morgonen! Jag som sover dåligt om jag skall upp klockan sju, vaknade nu vid halv fyra-tiden, ängslig att inte vakna klockan halv fem, och var så trött redan från början. Dagens första mål var en canyon som heter Kings Canyon. För att se den, körde vi ca 25 mil, delvis på grusväg. Avstånden i the Outback är långa, jag tror vi gjorde 50-70 mil varje dag, därav de tidiga morgnarna. Nu var gruppen reducerad till sex personer, vilket gav gott om utrymme i bussen. Ny chaufför/guide, vid namn Jason, ganska tjock, med långt hår, som dock hölls i schack av ett gummiband. Promenaden, 6 km runt canyonen, hoppade jag över, och jag gjorde en kortare promenad nere i botten på kanyonens botten, som nog var lite väl kort, den var väl 2,5 kilometer, men som alltid hade jag en bok att läsa. Jag tror jag har läst sex-sju böckerr, när man åker miltals längs vägar och landskapet ser likadant ut, är det bra att ha något att göra. Lunch efter promenaden, fram med lådor med grönsaker som skulle hackas, hamburgare somskulle stekas, och sen, förstås, skulle det diskas upp efteråt. Det finns med lämpliga avstånd, iordningställda grillplatser med gashällar, och bord och stolar, som folk kan laga sin mat vid. Jag hade vid det här laget gett upp tanken på att få lagad mat på en restaurang. Det bra inte finns något sådant. Man måste ha mat med. Så körde vi ungefär tre-fyra timmar till, det började mörkna, och vi kom fram till den plats där alla måste rasta, som vill se Uluru, eller Ayers Rock, som den hette förr. Platsen heter Yulara, och består av ett komplex med olika slags övernattningsmöjligheter, från den enklaste campingplats, som vi naturligtvis var på, till femstjärniga hotell. det lär finnas ett rum med fönstret vänt mot Uluru, och det kostar 2000 AU dollar per natt. Jaag hade denna gång fått uppgrdering (tack vare Sauce, den tidigare guiden, som tyckte synd om mig) till ett tält med en lampa i, och med lakan på en vanlig säng, och jag sov hyggligt bra. Men det var jättelångt till dusch- och toaletthuset, så jag tänker inte tala om vad jag gjorde mitt i natten bakom tältet... Tidig morgon igen, nu för att få se soluppgången över Uluru, och nu var det befogat. Vi satt där, det blev ljusare och ljusare, klockan var halv sex, ungefär, Jason spelade "Here comes the sun" och där var den, den stora monoliten, alldeles fantastisk och stor, och röd i morgonljuset. Det satt en klump i halsen, och ögonen blev våta, det var så otroligt vackert! Man känner sig som om man bevittnar ett mirakel när man ser denna klippa. Inte att undra på att aboriginerna har den som ett heligt ställe. Man kan inte annat än bli berörd. Hela dagen som följde var vi i närheten av Uluru. Vi promenerade runtom, eller del av runtom, och när man kommer nära, ser man alla skrevor och ojämnheter, och alla fantastiska färgskiftningar som ljuset orsakar på olika ställen. Det är nog något av det mest vördnadsbjudande jag har sett. De aboriginer som har bott i området runtomkring har bett att turisterna skulle repektera att det är deras heliga plats, och att man inte skall klättra upp på klippen, men hela dagen kunde man se en strid ström av folk, som högtidligen struntde i detta, och gick uppför den branta stig som man får beträda. Anmärkas bör att man måste gå ner samma väg igen, vilket såg ganska farligt ut, eftersom det lutar väsentligt.. Särskilt japanerna gav sig av i tusental, det lär vara något med deras religion som gör att de måste klättra upp på höga platser för att komma närmare sin gud, och då bryr man sig bara om det. Vädret var suveränt, soligt, ingen vind, men inte särskilt varmt, och sikten var glasklar. Morgnarna var nu väldigt kalla i allmänhet, det tog ett par timmar efter solens uppgång innan det kändes behagligt.
På eftermiddagen intog vi så våra platser, denna gång med massor av champagne, eller hellre, mousserande vin, för att se Uluru i solnedgången. Samma känsla av mirakel infann sig, och klippan skiftade färg hela tiden i smma takt som solen gick längre och längre ner mot horisonten Den var först rödbrun, sen helt röd, och sen, på några skeunder, lila. Då hade batteriet på min kamera lagt av, så jag fick inte denna sista bild. Typiskt. Vi räknade till ett trettiotal turistbussar på parkeringen, med säkert 25-30 personer i varje. Och detta skådespel pågår varje dag, hela året!!
Så sov vi på samma ställe somnatten innan, och nästa dag besökte vi ett annat massiv, större än Uluru, och nästan lika magiskt; Kata Tjuta, eller the Olgas, massor av jättestora stenbumlingar, samlade i en hög, några kilometer från Uluru, Samma färgskiftningar, men geologiskt inte lika märkvärdiga, eftersom de består av flera sorters sten. För övrigt är marken runtomkring alldeles platt och buskbevuxen. Jason förklarade väldigt väl hur det har blivit så där, men det är för komplicerat att återberätta.
Nästa dag blev dramatisk och tragisk. Vi skulle åka ca 70 mil denna dag för att komma till en plats som heter Coober Pedy. Vi hade gjort nästan hela sträckan, bra 150 km kvar, när vi såg någonting framför oss på vägen. Flera bilar huller om buller, massor av packning utspridd över vägen, en slags trailer uppochner tvärs över vägen, och det var helt klart vad som hade hänt: en svår olycka. Bara för ett par minuter sen. Jason var tvungen att stanna, han är skyldig att biträda och har första hjälpenutbildning. Ute i obygden där fanns inge mobiltäckning, det finns ett nummer att ringa i nödfall, men det fungerade inte. Ett road train, en långtradare som vanligtvis har tre-fyra släp. kom från andra hållet, och den hade något slagsr adioutrustning, så man kunde kalla påräddningstjänst och polis. Jason gick fram och konstaterade vad som stod på,. Han kom tillbaka efter en stund, och sa, påtagligt skakad, det är två döda, en dog medan jag höll honom i handen. Den som hade kört olycksbilen gick omkring på vägen och häll armanra om huvudet, och skrek. Jag som är oduglig i situationer som denna, satt i bussen, vi befann och minst hundra meter från det hela. Det tog en och en halv timme för ambulans och bärgningsbilar att anlända! Vi var ju 15 mil från någonstans, och det finns ingen fast bemanning för olyckor, utan man måsta kalla samman folk från olika håll, frivilliga. Man får sig en tankeställare när man inser hur fort ett liv kan släckas ut, Och vi kunde ha kommit mitt i olyckan, hade vi varit ett par minuter tidigare. Vi vet fortfarande inte vad som hänt, det var tre fordon inblandade, trailern hade vält, och förmodligen dragit med sig den jeep som drog den, men vilken roll de andra bilarna hade, vet vi inte. Inget sades i TV om det den kvällen, och sen åkte vi. Men vi fick en ny guide/chaufför. Jason ansågs inte kunna köra efter detta, och det var nog riktigt, han var ganska berörd på kvällen, det märktes.
Tyvärr var den nye killen inte särskilt trevlig, han såg ut som en gammal knarkare, mager och hade rastahår. Han var snorkig, särskilt mot mig, som han tydligen tyckte var för gammal att var ute på den här sortens äventyr. Han åt inte med oss andra, och det värsta, han spelade världens värsta djävla musik. utan att ta hänsyn till oss andra,(mig). Jag var i fullständigt upplösningstillstånd i två dagar av denna musik, eller detta oväsen. Det var som om någon hade hamrat med en slägga på mig cirka trettio gånger i minuten. Något så vansinnigt vidrigt, jag vet inte vad det var, jag skulle vilja kalla det hårdrock. Jag vågade inte säga ifrån, jag hade ju sett vad han tyckte om mig, och de andra, som var unga, tyckte väl att det var fullständigt naturligt att lyssna på detta. Jason hade inte spelat sånt, han var lite mer vettig.
I alla fall var vi ju nu i Coober Pedy. Det är en stad som man bara ser till 25 %. resten ligger under jord. Mer om det nästa gång..