Krokodiler och camping

Från Darwin, tidigt en söndagsmorgon åker en grupp på 18 personer i en slags jeep, mycket gammal och mycket trång mot nationalparken Kakadu. Mina förhoppningar är stora, det skrivs och skryts så mycket överallt om denna trakt, och tidigt på morgonen, efter att chauffören/guiden kört fel ett par gånger, möts vi av en aboriginman som välsignar oss och ger oss tillåtelse och därmed skydd att ge oss in i Kakadu, Välsignelsen sker i form av att han tar vatten i sin mun, och sen spottar det över håret på var och en av oss. Jag hade nyss tvättat håret, och det känds äckligt att bli spottad på, mannen var inte särskilt fräsch, om man säger så. Sen visade han oss på vissa växter som har olika egenskaper, spelade didgeridoo och visade oss hur aboriginerna använder olikfärgade stenar för att måla med, Vi fick alla fyra olika streck på armarna, Sen visade hans dotter oss hur kvinnorna bereder fibrer till trådar som de flätar korgar och fat av. Mycket fiffigt. Efter denna lektion i aboriginsk kultur, skulle vi ut på en flod för en kryssning och se på krokodiler. Jag, skeptisk som alltid, trodde inte att vi skulle få se några krokodiler, men si, där hade jag fel. Skepparen på båten, när vi nu fann den eftersom chauffören körde fel igen, hade köttbitar som han viftade med i vattnet, och där kom först en hona, ett par meterlång, som inte ville ha något kött, men sen kom en fyra meter lång hane, som gärna öppnade in käft för att sluka köttet. Sen kom ytterligare en, och det var rätt spännande, måste jag säga. Tills jag insåg att krokodilerna var vana vid att båtar kommer, och har mat med sig. Nu var klockan ett på dagen, och lunchen denna dag bestod av varm korv! Det var mycket jag inte visste om denna typ av resor, en av dem var detta, att man lagar maten tillsammans och inte får den serverad. Det går väl an, men man måste ställa upp och göra något, vilket inte tilltalar mig. På eftermiddagen gick vi till ett klippmassiv där vi såg aboriginska målningar som enligt uppgift var tiotusen år gamla. Promenaden var ganska jobbig, medan chauffören hade sagt att det inte var tungt alls. Som vanligt så visste han inte själv. Det var första gången han gjorde denna tur, Som det mesta i Australien, det har jag lärt mig nu, är publiciteten omkring sevärdheter bättre än verkligheten, Ungefär som kvällstidningar. Stora rubriker, magert innehåll. Jag vet inte om det är något fel på mig, eller om det är att jag har rest så mycket, de futtiga målningarna gjorde inget större intryck på mig. De var små och otydliga. Sen var turen slut. Fast den fortsatte två dagar till. Fortsättningen upptogs av långa vandringar i klippig terräng för att se på ett patetiskt vattenfall och simma idet. Big deal för mig som inte kan simma.. Tredje dagen vägrade jag, och satt under ett banyanträd på ett kafé och läste i stället för att svettas i solen. Mycket skönare.
Jag bokade denna tur från Sverige, och insåg inte vad alla andra visste, nämligen att man skulle campa på nätterna. Det är ju inte riktigt min stil, och första kvällen vägrade jag att sova tillsammans med någon jag inte kände i ett tält med skitiga sängar och i en sovsäck som tillhörde någon annan. Jag vick till ett hotell som fanns på campingen, beställde ett rum och kunde både läsa. se på TV och ha luftkonditionering och egen dusch. I tälten fanns inget lyse, ingen AC och man måste gå till en toalett/dusch i närheten, på mark där det fanns risk för ormar. Som lyse skulle man ha en ficklampa, vilket jag naturligtvis inte hade. Jag hade betalt särskilt för att få uppgradering till motell, men chauffören/guiden tycktes inte bry sig om detta. Jag var, lindrigt sagt förbannad. Nästa kväll, när en del av gruppen gett sig av, sov jag faktiskt i tältet, eftersom jag fick det för mig själv. Tur att jag har sömntabletter.
Men hela Kakadutrippen var helt meningslös, vi åkte 15 mil i taget längs vägar med buskvegetation, och det hel var fruktansvärt trist. Guiden, som var i ålder nästan, måste ha varit en vikarie som kallats in i sista minuten. Mikrofonen fungerade knappt, och han spelade förfärlig musik. Jag var nära att hoppa av hela resan när vi på tredje dagens kväll kom tillbaka till Darwin för en natt där innan resan fortsatte söderut mot Alice Springs, och nu blev det hela mer uthärdligt. Fast först trodde jag inte det. Guiden/chauffören denna gång var i 40-årsåldern, hade ring i örat, och axellångt tovigt hår, och det gick kalla kårar längs ryggraden på mig, men det visade sig att han var både kunnig och trevlig och han fixade så att jag fick bo på motell som jag hade förutsatt.
De tre dagarna var mycket trevliga tack vare honom. Han hette Sauce...! Man får inte bli förvånad i detta land.
Nu har vi varit två dagar i Alice, och i morgon fortsätter turen mot Uluru. Klockan 5.30!!