Ensam högt uppe i det mörka paradiset...

　
Bra rubrik, eller hur? Och det är sant! Jag sitter på nittonde våningen i ett hotell i Surfers Paradise. Och det är mörkt ute. Mörkret faller här väldigt tidigt och väldigt fort. Klockan sex är det kolsvart. Klockan är nu 1935 på torsdagskvällen. Jag hade inte planerat att åka hit, men de varierande åsikter jag hört från olika personer gjorde mig nyfiken, Och jag är ju i Australien för första och kanske enda gången....
Men tillbaka ett par dagar. Jag var ju i Sydney senast. Sista dagen passade jag på att utnyttja mitt busskort till fullo(! EU-uttryck som jag egentligen inte gillar) genom att resa omkring lite hit och dit i förstäderna. Den första resan slutade snöpligt mitt på gatan, när bussen jag åkte med bara la av. Chauffören försökte få i gång motorn igen, men inget hjälpte, så jag gick därifrån och tog en buss tillbaka till utgångspunkten, Nästa resa började med att jag frågade chauffören vart han skulle åka, och han nämnde ett namn som naturligtvis inte betydde något, men jag klev på.
När jag hör ordet förstad tänker jag på områden med stora betongkolosser i Tensta eller Botkyrka, och jag blev snart ganska överraskad när jag förstod att det i Sydney betyder vidsträckta områden med enfamiljshus och här och där ett centrum med affärer och resturanger och annat nödvändigt. Det tog 50 minuter att komma fram till ändhållplatsen och då hade vi passerat säkert tio förstäder med olika byggnadsstilar, olika standard och olika etnisk tillhörighet: italienare i en, greker i en annan, kineser i ännu en annan, vilket återspeglades i den allmänna stilen. ganska intressant. När jag tittade på kartan var denna långa resa bara en liten del av Storsydney, och jag undrar hur folk kommer till sina arbeten på morgonen, när det är så långt.. Nu fanns det att ganska omfattande tågnät, som förmodligen är snabbare än bussarna, men dessa förstäder ligger i alla fall långt ut från centrum Jag blev fruktansvärt trött av att ens tänka tanken att bo så där.
På måndag morgon klev jag upp tidigt för att åka med Greyhoundbussen norrut. Jag skulle åka till Byron Bay, en lång resa för att komma uppåt en ordentlig bit första dagen av min odyssé, 14 timmar skulle det ta, när man ser på kartan fattar man inte hur stort detta land är. Under en stor del av resan hade jag sällskap vid min sida av en ung herre, som det var roligt att prata med. Sam, 11 år. Jag tror inte att jag någonsin talat med n elvaårig pojke, det vimlar ju inte precis av dom i min omgivning. Han berättade om sina föräldrar som var skilda, och sina nya små systrar, och att han skulle åka till sin mormor i Macksville, och mycket mer. Det är skollov här denna vecka ut, När jag berättade att jag var från Sverige hade han ingen aning om vad det var. Hela Europa var något som inte fanns i hans värld. Han var nyfiken på vilken sorts sport vi sysslar med, men blev konfunderad när jag berättade om skidsport och ishockey, och att vi kanppast alls spelar rugby och kricket, Sen frågade han om språk, och det roligaste ha sa var när han påstod att men här pratar australiska, och inte engelska. Han sjöng små sånger för mig, och var allmänt jättegullig, Och han sa "thank you" och "please", vilket jag inte trodde att barn fick lära sig nuförtiden, Han var en mycket trevlig reskamrat
Sen stannade bussen så småningom för matintag på en slags vägkrog, och jag förvånade personalen med att be om en tallrik och kniv och gaffel för att äta min kycklinghamburgare med salsasås på. Jag kan inte acceptera att sitta med maten i en pappersförpackning som man håller i handen och äta direkt , men det tycks vara väldigt vanligt här. Kanske också i Sverige, men jag går ju aldrig på såna ställen. Sen kom jag fram till Byron Bay, och stannade en dag där . BB är Australiens östligaste punkt, tydligen ett f.d hippieställe, att döma av de stora antal gubbar som jag såg med långt hår hopfäst med ett gummiband. Unga killar fanns det också gott om, uttråkade trettioåringar som satt och käkade pizza efter surfingen, antar jag. Dom hade också långt hår, men utan gummiband. Stranden var väldigt vacker, men det är visst alla stränder här. Sen kom jag som sagt fram till detta paradis där jag är nu, som jag ännu inte har någon uppfattning om. Det liknar på något sätt Costa el Sol. En sak såg jag direkt, och det är något som jag inte förstår. Folket här, de man ser på gatan, är ju inte precis några högoddsare, Jag kommer att tänka på engelska badorter när det gäller publiken. Men jag bor på ett tjusigt hotell,, inte alldeles billigt, och frågan jag ställer mig, också när jag slängt ett öga på priserna på lägenheter till salu är : Hur har dom råd? Och vem köper en lägenhet som kostar fem-sex miljoner när man aldrig ser någon som ser ut att ha råd med sånt? Och var håller "det vackra folket" hus? Jag kanske borde gå ut och kolla. men det är det tråkiga med att resa ensam, särskilt i min ålder; man kan ju inte gå ut. Det sitter unga människor och delar ut reklam för ställen att roa sig på, men dom ger aldrig någit till mig. Man syns inte längre, man finns inte längre, kanske? Och jag brukade ju inte undvika att roa mig, förr,,
NÄSTA DAG
Mörkret vek, solen steg upp, och det gjorde även jag. Jag hade sovit som en stock, från 11 till 7.30 på morgonen. Klädde på mig och gick på en promenad. Det är, som jag sa i går, trevligt här. Trots jättehöga hus, 40-50 våningar, känns det inte trångt. Det är gott om utrymme, och man har gjort vackra planteringar mellan husen. Jag var ute och gick i två timmar, och tittade sen in i en mataffär alldeles brdvid hotellet. Köpte en avocado, coleslaw, en baguette och en bit melon till efterrätt..Och en flaska vitt vin. Det är som i Sverige med alkohollagstiftningen. Man kan inte köpa vin och annat i mataffären, utan måste gå till en "bottle shop". Men det finns många såna, så man behöver inte gå långt, tack och lov. Jag fick en härlig lunch. Avocadon var så perfekt, att jag nog inte har sett något liknande, och melonen var söt och saftig. Men så odlar man ju all slags frukt lokalt. Jag har saknat frukt och grönsaker, när man äter på vanliga ställen får man inget sånt. Och jag har kaffekokare och kylskåp på rummet, så att de är enkelt att förse sig. Och det blir billigare. Det är dyrt här, ingen mat kostar under 100 kronor, och pasta är jättedyrt, 22-25 dollar, vilket innebär 150-175 kronor. För pasta! Och vinet kostar som hemma. En liter bensin kostar under tio kronor, alltså billigare, men det är nog det enda jag sett. I kväll skall jag gå till en indisk restaurang och köpa med mig något gott "hem".
Jag blir kvar här i morgon och på söndag åker jag till en plats som heter Noosa, och ligger norrom Brisbane, på det som kallas the Sunshine Coast. Precis som om det inte är sunshine här. Bilder kommer..