Längs Pacific Highway 1

Regnet det bara öser ner.
Den som hädanefter påstår att Australien är ett torrt land, kommer att få på moppe av mig. Det har regnat nästan varenda dag, ibland bara lite, ibland, som i dag, hela dagen från lunch. Och det öser ner. Jag trodde att regnsäsongen var slut här nu, men tydligen inte. Nå, det gör inget, jag hade bara planerat att sola i dag, det har ju inte blivit många tillfällen till det under den här resan. Jag får väl åka till Mallorca när jag kommer hem.
Jag är nu i Airlie Beach. Detta är huvudorten för besök till The Whitsundy Islands, 74 öar av stor skönhet, sägs det. Jag skall åka dit i morgon, hoppas det inte regnar då. Dit, alltså, jag skall få se tre öar. Mer hinner man inte med på en dag. Härifrån kan man också åka till Stora barriärrevet, men jag väntar med att se det tills jag kommer till Cairns. När det inte regnar är det underbart här, jag borpå ett hotell alldeles vid stranden, det är skapligt fint, och med ett skapligt pris. Utanför hotellet går det promenadvägar längs stranden, just nu är det ebb, och utsikten därför inte lika fin som i förmiddags. Stranden är inte så stor, i morgon skall vi komma till en som är 7 kilometer lång, men den här är nära. Jag låg ute en stund i förmiddags, det finns gräs också, inte bara sand, som jag har svårt för. Ingenstans här har jag sett parasoller och solstolar, så man får ligga på en handduk på sanden, Sen har man ju sand överallt i kläderna och på kroppen, även på de mest osannolika ställen. Jag vet inte om bekvämlighet på stranden krockar med den äventyrsanda som man gärna odlar här, eller om skälen är andra. En ljum bris fläktar och luften är , med Karlfeldts ord, mättad med tusende malvor. Jag har aldrig känt något sånt tidigare. Härligt.
Här skulle jag gärna stanna ett tag till, men tyvärr. på söndag får den grå vovven springa med mig till Cairns. Sen är denna del av resan slut. Resan från Noosa tog först en hel dag, sen från Rockhampton där jag hade sovapaus på natten, hit i går nästan 8 timmar. det är inte bara att det är lång väg, Greyhound tillhandahåller paket- och tidningsleveranser längs vägen till små samhällen som visst inte har annan förbindelse med yttervärlden. Som lantbrevbärning ungefär. När man sitter på bussen och tittar ut, inser man hur stort detta land är, och ändå är jag bara på kanten och petar. Hela det inre och bort mot väst är ju tio gånger så stort. Längs vägen som jag åkte i går växer tunn skog, med buskar på marken, ganska trist egentligen. Kossor betar här och där, roliga kossor, de heter Brahman, och ser ut som indiska heliga kor, med en puckel och hängande öron. Jag vet inte varför de är så vanliga här, de ser inte ut att ge varken mjölk eller kött, även om de inte är så magra som indiska kor. Det är väl som med de konstiga stickemössor som unga killar har på sig, även i 25 graders värme, en fluga.
Man har problem med trafikdöd här, först och främst låter man 16-åringar få körkort, och sen, på grund av de långa avstånden, händer många olyckor med folk som somnar vid ratten. I förebyggande syfte finns det därför överallt längs vägen skyltar med glada tillrop som : "Break the drive, stay alive", "Tired drivers will be dead drivers", "Rest, or you will rest in peace". Man ser dem ju i alla fall.
En annan sak som man ser är ortnamn. de varierar från att vara tagna från grekisk mytologi, engelsk politik till Aborigineespråk. Några exempel: Grekisk mytologi: Calliope Creek (hon var en av musorna, dansens, tror jag), Raglan (han med ärmarna), Gladstone (premiärminister tror jag under drottning Victorias tid). Aboriginska ord: Kuttabol (!) Woolomolo, Wagga Wagga, ofta upprepade stavelser, och mycket -oo.-oomo och sånt.
Men det som man ser mest längs vägarna i Queensland är de enorma fälten med sockerrör. Man minns ju från "Törnfåglarna" hur en av huvudpersonerna, Megans´man, som var borta och arbetade jämt, gick där och högg sockerrör. Men tjusig var han, svettig och manlig. Numera huggs rören av med maskiner, men då måste det ha varit fruktansvärt tungt. En viktig stad i sockerområdena heter Gin Gin. Jag påpekade för busschauffören att det var fel namn, staden borde naturligtvis heta Rum Rum i stället. Han tyckte det var jättekul och hade aldrig tänkt på det förut. Vad tänker folk på? På ett ställe hade man plöjt och harvat en bit sockerrörsfält. Jorden var så vacker, jag skulle ha velat gå ut och känna på den. Den var rödbrun, och såg "fet" ut. Så tänker en Farmareflicka.
Och regnet fortsätter att falla....